Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
har kunnat samarbeta för att förstöra och döda,
måste vi också visa, att vi duger till att
samarbeta för att bygga upp och skapa nytt liv. Låt
oss alltså samarbeta i stället för att konkurrera,
låt oss tro på människorna och hysa medkänsla
med dem, de må vara judar eller greker.
Eller för att översätta Priestleys allmänt ideella
maningar med konkreta ord: låt oss i
Persienkonfliktens tid tänka på den gång då Tobruks
försvarare sände sin hälsning till Stalingrads,
låt oss vara vänner och låt oss gå in för
socialiseringen !
Detta är innehållet i Priestleys predikan, och
även om man merkt die Absicht, kan man inte
förneka, att hans lilla tal är framfört både med
talang och varmt hjärta. Ser man till de
litterära värdena i boken, stannar man dock för
andra ting. Vi har i Sverige i vår anspråkslösa
grad fått uppleva de intressanta psykologiska
konsekvenserna av beredskapen för den
enskilde: upplevelsen av den absoluta
sammanhållningen i ett truppförband, den inkallades
längtan till den civila vardagen med alla dess
behag och den känsla av att vara vilsekommen
och utanför, som griper honom, när han
äntligen når sin efterlängtade frihet, slutligen
längtan tillbaka till den trygga kollekt i vkänslan
i truppen. Det är sådana saker, som Priestley
med säker hand återger, och hur mycket
starkare skall inte de motsvarande förnimmelserna
vara i en armé som med "hungersnöd och frost
och efterblivna döda" tågat från El Alamein
till Berlin!
Sammanhållningen mellan samhällsklasserna,
mellan staterna måste räcka långt på andra
sidan kriget och bli grunden till den nya
världen i kraft av den sammanhållning som
individerna kan prestera, det är vad Priestley vill ha
sagt. Herrgårdssonen Alan, arbetaren Eddie och
bondsonen Herbert möter vitt skilda
erfarenheter på andra sidan hemförlovningens
milstolpe. Eddie har det värst, hans hustru har
förlorat sitt barn under hans bortovaro och
i sin förtvivlan gått ur famn i famn bland
amerikaner, inkvarterade i trakten. Alan känner
sig förbryllad och insnärjd av platsanbud och
beställsamma tips om lämpliga giftermål, som
familjen har förberett för honom, och Herbert
träffar en flicka, vars ömhet blir en ny värld
att träda in i för honom. Han är "en ung man
i grå kostym, borta under många år,
hemkommen men redan vilsegången–-".
Skildringen av hur denne Herbert börjar "gå vilse"
med sin Doris är bland det finast kända och
djupast upplevda i boken, jämte bilden av Alan,
som på sina f. d. kollegers bön och kallelse tar
sin weekend till att dryfta deras olika
bekymmer, fastän han därigenom går miste om sitt
äventyr med den förtjusande Betty, som aldrig
mer kan förlåta honom att han lämnar henne.
Det är den samlande scenen i boken. Den är
symbolisk: ett program och ett stycke
efter-krigsberedskap. Jöran Mjöberg
Humanist och världsmedborgare
Marcus Ehrenpreis: Mitt liv mellan öster och
väster. Bonniers 1946. 21:—.
"Mitt liv mellan öster och väster" är
kontentan av ett ovanligt långt, växlingsfyllt, aktivt
liv, skildrat av en patriarkalisk humanist, som
med världserfarenhet och kringsynthet
summerat sina många erfarenheter av länder och
folk. Marcus Ehrenpreis kan räkna fem
huvudstationer på sin livsväg: födelsestaden Lemberg,
Berlin, där han påbörjade sina studier,
Djako-var, där han tillträdde sitt första rabbinat,
Sofia, där han tillbragte fjorton prövande år,
och Stockholm, där han sedan över trettio år
verkat som andlig ledare för den svenska
juden-heten.
Ehrenpreis understryker det symboliska i att
han så att säga föddes mellan Orient och
Occi-dent, mellan judendom och kristendom. Han
vandes tidigt att inte betrakta någonting som
främmande, att lära av det bästa inom alla
kulturer och att aldrig förfalla till trångbröstad
chauvinism.
Författaren växte upp i ett slags frivilligt
ghetto, där mycket präglades av
slentrianmässiga gamla vanor, i klädsel och livsföring
liksom i tanke och tro, men — "man tänke sig
ett proletariat utan analfabetism, arbetare och
jordbrukare utan superi, hantverkare som
tillbringar sin fritid med bön och bildning. Detta
fanns i ghettot, det misskända och förhånade."
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
