Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
ningar och att diktarens egen intention kanske
representerar en tredje lösning. Har man en
gång accepterat begreppet poesi som ett
fantasins språng ut i det odefinierbara, ett språng
som uppleves som en exaltation, en plötslig
vision av något som dittills varit dolt för sj älen,
är diet svårt att inse att det skulle vara ett fel
hos en dikt att den hos olika läsare ger upphov
till olika associationsförlopp. Även den
kristall-klarasite klassiska poesi uppfattas av läsarna
enligt deras privata erfarenheter och
associationsmöjligheter, och det kan med bestämdhet
hävdas att det aldrig funnits ens två personer
som reagerat likadant, som känt och sett
detsamma när de läst Goethes "über allen Gipfeln".
Att principiellt avvisa den modernistiska
poesin som en från traditionell poesi artskild
uttrycksform förefaller alltså mindre välbetänkt.
Att den kräver mera av läsarens tanke
ansträngning, litterära träning och beläsenhet liksom
även av hans allmänna estetiska mottaglighet
är oemotsägligt. Därav följer en exklusivitet
som givetvis kan beklagas ur sociala
synpunkter men som inte på allvar kan skärpas till ett
fördömande. Kritiken kan genom att visa och
öva förståelse åstadkomma en smakuppfostran
som snart skall göra modernismen mindre
exklusiv (jfr bildkonsten). Sedan detta sagts
skall villigt erkännas att modernismen lätt leder
till exklusivitet för exklusivitetens skull och till
en affektation som inte alltid kan ursäktas som
ungdomligt självsvåld och snobberi. Det är
kritikens uppgift att bromsa dessa tendenser,
mem den gör det inte genom att avfärda all
modernism som okynne eller sinnesrubbning.
I detta nummer har vi ägnat en stor del av
utrymmet åt de liya tendenserna i svensk
litteratur, enkannerligen lyriken. Det är vår
förhoppning att dessa essayer och uttalanden skall
bidra till att skingra de dimmor som för
närvarande lägrat sig täta över det modernistiska
slagfältet. Vårt sommarnummer tar inte direkt
hänsyn till läsarnas semesterlättja, men om ett
och annat däri är ganska krävande läsning, så
kan det tänkas att den läsare som gör sig
besvär att penetrera uppsatserna skall bli
rikligen belönad genom att finna mången grind
som hittills varit stängd för honom öppnad för
litterära strövtåg genom nya marker.
Pennklubbskongressen
Det skulle ha varit internationell
pennklubbs-kongress i Stockholm 1939, Mann och Wells
hade redan anlänt, men så kom kriget emellan
och omintetgjorde kongressen. Den ägde sedfan
rum i London 1941, där representanter för
inte mindre än trettiofem länder var samlade.
Föredragen och debattinläggen vid denna
kongress, som finns samlade i en bok, "Writers
in Freedom", behandlade i första hand
diktarnas ansvar och skyldigheter i den
föreliggande världssituationen och kom ytterst att
gälla valet mellan den engagerade litteraturen
och den oengagerade, endast av konstnärliga
hänsyn bundna litteraturen. Som vanligt fick
diskussionen utgöra svaret på frågan, mem det
är förklarligt att majoriteten av de uppträdande
efterlyste en starkare politisk aktivitet hos
författarna, en fastare vilja att bana vägen för
internationell samlevnad. Särskilt starkt
framhävdes detta önskemål av Frantisek Langer,
som menade att Pennklubben efter kriget inite
kunde nöja sig med att vara en organisation
blott för att göra mer eller mindre framstående
författare bekanta med varandra och varandras
arbeten utan måste bli ett organ för att hävda
alla skribenters rätt att göra sig fullt gällande
i nationernas kulturella liv och i det
mellanfolk-liga utbytet, ett slags övermationellt kamporgan
för all världens pennfolk. Enligt sina stadgar
var Pennklubben ursprungligen en opolitisk
sammanslutning, men denna princip uppgavs
redan vid kongressen i Dubrovnik före kriget
som en direkt protest mot nazisternas
frihetsförtryck och kulturfientilighet. Denna
utveckling från sällskaplighet i den allmänna väl-
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
