Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Lennart Göthberg: På väg mot en ny klassicism?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ VÄG MOT EN NY KLASSICISM?
sfärförhållandena befinner sig i en hetsigare
växling än exempelvis på 1800-talet. Den som
upplevde sekelskiftets tjusande idyll måste med
nödvändighet reagera annorlunda inför livet än
den för vilken rättegången efter
riksdagshusbranden 1933 var den första politiska
indianhistoria tidningarna hade att bjuda på. Den
som 1925 skålade för NF och Freud präglades
av en annan livskänsla än den som 1938 på
journalfilmerna såg Chamberlain läsa sitt sant
optimistiska budskap "Aldrig mer krig" och
därvid peka på Hitlers namnteckning. Ett år
senare flyttades 1938 års gymnasist från
klassrummet in i kasernlogementet. Det är det
historiska händelseförloppets allt våldsammare
pendlingar mellan hopp och förtvivlan som kommit
att bestämma även de litterära tendensernas
livslängd. Vi vantrivs i kulturen, sade Freud.
Han blev ganska farlig som kulturprofet den
dag då ekot löd: Jag osäkrar min revolver när
jag hör ordet kultur. Vi skall bygga
idealsamhället, sade funktionalisterna i början av
30-talet. De som fick sin första stora chock när de
läste rapporten om likfabrikerna har kanske
gått ut med en alltför bestämd uppfattning att
det finns annat än paradis som både kan
planeras och fungera ändamålsenligt.
Det kan se enögt ut att avgränsa en så kort
period som det litterära 40-talet för att med
ledning av författare som på sin höjd har tre
böcker bakom sig våga antagandet att vi är på
väg mot en ny klassicism. Den försiktige borde
vänta åtminstone några år till. När det ändå
skall försökas, så är det därför att kritikern
under de senaste årtiondenas allt rörligare
krigföring, vare sig han vill det eller inte, kommit
att bli något av frontreporter, med alla de
risker för kortsiktiga felslut som en sådan är
utsatt för. Och de är stora! I novembernumret
1944 av Samtid och Framtid besteg Hagar
Olsson domarstolen och riktade en varningsappell
till "den hårda ungdomen". Med ett enda
undantag, Uno Floren — som dock än så länge
endast är representativ för de oskrivna, om
man inte vill säga de dåligt skrivna, bladen —
fann hon likriktningen fullständig. Den unga
litteraturen drogs åt våldsmystik och föraktade
idealistisk förljugenhet. Det senare står sig
kanske fortfarande, men det förra var en
såpbubbla blåst av Peter William Nisser och Sven
Bergström, sådan han framträdde i sin
debutroman. Bergström har ändrat sig och Nisser
är en av de minst typiska för den unga
litteraturen. Det är knappast Hagar Olssons förtjänst,
att dess profil nu ter sig väsentligt annorlunda.
Av så efemär, interimistisk art kan de tendenser
vara, som man bygger sina bedömanden på. Vi
kan kanske frestas att nu le åt Hagar Olssons
appell, men just det året, när Sven Bergström
blåsts upp till något av sensation och Peter
Nissers benägenhet för kopiering ännu inte
riktigt framstått var den ändå inte helt oberättigad.
Aggressiviteten skärpte uppmärksamheten, fick
sovande luktnerver att vakna ur sin domning,
och om kritikern efteråt blir stående med lång
näsa, så behöver detta kanske inte vara fallet
med hans läsare, som möjligen på grund av
överdrifterna och generaliseringarna bildat sig
ett omdöme, som han dem förutan inte skulle
ha tvingats till.
2
Denna inledning var endast ett principiellt
försvar för det som skall följa: ett försök att
visa att det verkligen finns ett litterärt 40-tal,
som avsevärt skiljer sig från det föregående
årtiondet och att skillnaden främst ligger i att
en klassicerande tendens, som tidigare levt ett
underjordiskt liv, kommit att alltmer dominera.
Om bedömningarna blir subjektivt färgade, så
lär det bero på den sammanhangens egen ironi,
som sällan undgår att göra sig gällande.
Den tes som jag först vill driva, och som min
uppfattning om generationsbrytningen bygger
på, är att 30-talet litterärt var det årtionde då
den subjektivistiska uppskruvningen drevs både
453
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
