Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Lennart Göthberg: På väg mot en ny klassicism?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LENNART GÖTHBERG
sedan förädlats till lyrisk konkretion. Det är
säkert med avsikt som Vennberg har placerat
dikten i början av sitn senaste diktsamling. Han
har velat peka på den roll Hägerström spelat för
de begränsningar han sätter kring sin analytiska
metod. Och såvitt j ag vet är Vennbergs fall ett
av de få där Hägerström direkt fått inspirera
till skönlitteratur.
Här hör jag en invändning: Hägerström
diskuterades ju redan under 20-talet och ännu
mer under 30-talet; skulle han vara något nytt?
Nej, inte för filosoferna, men möjligen för
författarna. Det var först 1939, som hans
"Socialfilosofiska uppsatser" utkom, och det var i
dem hans filosofi demonstrerades som praktisk
metod. Någon slavisk efterföljare har
Hägerström inte fått i Vennberg, men för upplevelsen
av intellektets primat kan han tillmätas en
utomordentlig betydelse. Och här kan det ha
sitt intresse att peka på en ironisk konstellation.
De första betydande impulserna hade kommit
från T. S. Eliot, som i sin tur är anglikan och
inte så litet bygger på St. Thomas. Där är det
fråga om en metafysiskt motiverad
intellektua-lism, som kunde tilltala Vennberg därför att
den är intellektualism, men sin filosofiska
motivering fick den för honom genom Hägerström.
Det är inte var dag som den störste
metafysikern och den störste antimetafysikern kan mötas
under samma hatt, men när det gäller en poet
så kan det gå för sig.
Ännu större uppmärksamhet skulle kunna
ägnas 40-talspoeterna, och även hos andra
skulle tendensen visa sig. Ragnar Thoursie och
Gösta Oswald har bara en diktsamling var
bakom sig men låter ändå sina profiler
avteckna sig ganska skarpt. Werner Aspenström
lämnar i sin andra diktsamling, "Skriket och
tystnaden", inte rum för tvivel om vart han är
på väg. Han talar om "mönstret för oss alla"
som vi kanske en gång skall få veta. Han vill
"resning i ett klassiskt mål". Han talar om att
vända händerna mot en ny tid, den renaste illu-
sionens, "utan att tro att paradisets lökar
någonsin skall gå i blom". Och om det skulle hända
att krönets magnet plötsligt skulle mista sin
kraft, så vill han bara ha sagt till sina
bergs-klättrande bröder: "bed för min fots balans!".
Klassicismens nyckelord går ständigt igen. Det
kan knappast bero på en tillfällighet.
Så långt lyriken.
5
Går man till 40-talsprosan, så skall man finna
att fenomenet upprepar sig även här. Och vill
man finna den nya litteraturen i det ögonblick
då den på allvar har förklarat krig mot
30-tals-myterna, så skall man slå upp de sidor i Lars
Ahlins "Tåbb med Manifestet" där Staffan
Hyrell lägger fram sitt program. Konstnärligt
är de romanens minst lyckade, men teoretiskt
är de dess mest klargörande. Här lyder det helt
fränt: "Paradis och lögn är för mig en
syno-nymi." Det är ett anfall mot freudianska
frälsningsanspråk lika mycket som mot religiös
subjektivism. Psykoterapin är skamlös, säger
Staffan Hyrell, ty människan hör inte hemma
i matematikens värld utan i livets. Där pendlar
hon mellan födelse och död, mellan sjukdom
och hälsa, mellan kärlek och demoni, mellan
medvetenhet och infantilism, mellan skapande
och ofruktbarhet, mellan vitalitet och senilitet.
Så länge människan lever, lever hon ett
konfliktfyllt liv, och därför är det inte själsläkarens
uppgift att befria oss från våra inre konflikter
utan att göra dem kvalificerade och produktiva.
Det som här sägs om själsläkaren får inte utan
vidare överföras på författaren, ty skulle han
sätta som program att uteslutande gestalta vad
som sker när konflikter görs produktiva, så
skulle han i samma ögonblick avlägsna sig från
det objektiva litterära gestaltandet och gå över
att bedriva kvacksalveri i ett yrke där han inte
i första hand hör hemma. Det var den
sammanblandningen som blev primitivisternas tragedi.
(De skulle vara freudianska psykoterapeuter
458
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
