Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Lennart Göthberg: På väg mot en ny klassicism?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LENNART GÖTHBERG
frälsningslegitimation, så faller sådana
påståenden. Han kan inte utan vidare placeras i något
vanligt litterärt schema, det vore fel att säga att
hans åskådning är lik någon annans, men
däremot delar han hela sin generations
grundupplevelse, som har tvungit honom att söka efter en
vilopunkt. När han har en massiv tyngd, som
gör att det är svårare att få ett grepp om honom
än om någon av hans samtida, så är det därför
att han är så mycket mer gestaltare än
förkunnare.
Här ligger den klaraste skillnaden mellan
Lars Ahlin och Stig Dagerman. De målar båda
två med så våldsamt gräll expressionism, har
båda stilistiskt gått i naturalismens skola och
är båda lika ivriga att finna objektivt
hållbara uttryck för allmänmänskliga konflikter.
"Ormen" som hypnotiserande reser sig
framför beredskapsmannen blir en sådan alltid lika
giltig symbol för den skräck som överallt lurar
på de levande. Bajonettklingan som kastats och
darrande sökt sitt fäste i barackväggen under
det att den gula armolen flyter ner mot dess
spets rymmer i en bländande sekund hela
könskampens verklighet. Dagerman griper lika hårt
tag om de olika konflikternas strukturer som
Ahlin, men han utnyttjar dem. Han blir
förkunnare: Människan skall göra sig till vän med
skräcken och ångesten:
Det är nutidsmänniskans tragik att hon har
upphört att våga vara rädd. Det är olycksdigert för
därmed följer att hon också successivt tvingas sluta med
att tänka. Det är logiskt därför att den som inte
vågar vara rädd måste ge upp verksamheter som
oroar henne å bakvägen kan leda in henne i tillstånd
av fruktan. Är det inte därför antiintellektualismen
har så lätt att bli populär, är det inte därför allsköns
blodsmystik å sköteskult så tacksamt anammas av
alla dessa som av feghet vill reducera alla problem
till tarm- å körtelvägen.
Är det något som talar för att det verkligen
finns ett litterärt 40-tal, så skulle det väl vara
ett program som detta. Dagerman vill ge
"åtminstone någon mod att se ångesten i ögonen
i stället för att krypa undan i den infantila
mystikens grottor å sängkammare". Man bör
tänka sig detta uttalande gjort i mitten av
30-talet, när t. o. m. Eyvind Johnson hävdade
körtelreaktionernas primat, för att se vilken
förändring som inträffat. Kanske fanns det
den gången en och annan moralist, som talade
om "infantil mystik", men det fanns
knappast någon som gjorde det med Dagermans
rent intellektualistiska motivering, och alldeles
säkert talade man inte om att möta ångesten.
Här har Dagerman redan innan Jean-PaulSartre
blev känd lagt fram ett program som ganska
nära ansluter sig till existentialismens, och om
den vet vi genom "Flugorna", att den inte
utesluter möjligheten av en klassicistisk renässans.
Dagerman polemiserar lika fränt som Ahlin
mot dem som vill "reducera alla problem till
tarm- å körtelvägen" — det är uppenbart att
det häri ligger ett outtalat: I stället för att
reducera dem till något som är mer acceptabelt. Ty
reduceringen som sådan står ju Dagerman inte
främmande för. Hade han varit "realist" eller
"naturalist" skulle han ha gjort det. Då hade
han bara haft att hålla sig till
modellverkligheten, som kan få vara hur komplicerad som
helst. Med problemreduceringen överhuvud är
vi inne i en frågeställning som lätt tangerar den
metafysiska, och för den har 40-talslitteraturen
sin mest markerade representant i Sivar Arnér.
Det finns en vulgäruppfattning, som alltid
översätter metafysik med mystik, och för dem
som till äventyrs bär på en sådan måste
naturligtvis påståendet att en metafysisk tendens
kan ha med klassicism att göra verka
utmanande. Men dess bättre kan inan hänvisa till
det antika ödesdramat, som direkt bygger på
förutsättandet av överindividuella principer.
Det förhållandet att Hägerström avvisat varje
metafysisk rättsuppfattning hindrar inte att
framför allt Sivar Arnér vågat ifrågasätta
honom. Är det någonting som
40-talslitteraturen inte har utmärkt sig för så är det dogma-
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
