Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Lennart Göthberg: På väg mot en ny klassicism?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LENNART GÖTHBERG
"reportage", men där fanns utöver detta något
helt annat, ett åskådliggörande av rättens
problematik, som hela tiden försökte ringa in det
som han kallar "de överindividuella lagarna",
om vilka han frågat: Är de ingredienser i själva
tillvaron, eller är de främmande passagerare,
som slunkit ombord, gud vet i vilken hamn.
Begreppet metafysik har de senaste
månaderna dukit upp i flera recensioner av unga
författares böcker och har då fått beteckna en
dragning mot det översvinnliga med snudd på
mystik. Huruvida våra kritiker-reporters här
träffat rätt eller misstagit sig — det gäller
närmast Bengt Anderberg — låter sig ännu inte
avgöras. För min del vågar jag än så länge
bara ta på Sivar Arnér, och han har mer än
tillräckligt visat vad han går för. Han tillhör
de äldsta bland 40-talisterna. Men man får
ingen hel bild av den unga litteraturen om man
förbigår honom. Han representerar en egen
fåra i den ström, som söker sig inte mot den
osinnliga världen i första hand utan mot ett
mer avvägt tillstånd, ett balansläge i den värld
som vi befinner oss i här och nu. Och om
det skulle förhålla sig så att de båda
världarna griper in i varandra ... 40-talet är än
så länge bara sex år och har tid på sig att
ta ställning.
6
Sartre hävdade i den uppsats jag började
med att referera till omöjligheten av att ge en
objektiv bild av sin samtid, eftersom det
objektiva bara kan vara det intryck som blir kvar
på näthinnorna, när framtiden en gång är
i stånd att blicka tillbaka. Skulle detta utan
vidare accepteras, vore det kanske så gott att
med en gång säga adjö till allt vad tidskritik
heter. Frågan är bara om inte Sartre råkat att
på ett ganska fatalt sätt glömma — det
förflutnas ögon. Vi kan i någon mån ha en
överblick över 30-talet och kan i vart fall spåra
några huvudströmningar. Att det sedan finns
namn som inte utan vidare låter sig inpassas
i schemat — jag tänker på exempelvis Hjalmar
Gullberg, som inte går in i det
"subjektivis-tiska" schemat, och flera andra skulle kunna
tilläggas — behöver inte hindra att det ändå
kan användas som en arbetshypotes. Och har
vi kunnat bilda oss en ungefärlig uppfattning
om det förflutna, så kan vi också säga om det
nya traskar vidare i gamla, uppkörda fotspår,
eller om det verkligen innebär något nytt. Och
kanske kan en lyckträff gynna spårhunden när
han försöker fånga vari detta nya består.
Därmed har det inte sagts att alla skulle passa in
under den förenklade formeln och heller
ingenting om hurudan framtiden kommer att bli.
Den kan ingen på förhand behärska. Den är
bland annat beroende på hurudana
inflytandena utifrån skall bli, och där kan vi än så
länge bara ha dunkla aningar. Sartres namn är
redan nämnt. Från nythomismen sprider sig en
annan impuls, som fått sitt främsta engelska
namn i Graham Greene. I England har
allegorien genom Rex Warner upplevt en ny
renässans. Ingen av de verkligt originella
begåvningarna står som talesman för enögd utopism
vare sig i Frankrike, England eller Amerika.
Paradisagenterna har ingenting att sälja och
håller sig därför tysta. Finns det något drag
som är gemensamt för den nya litteraturen, så
är det medvetandet om ett konfliktläge. Och det
medvetandet har inte framträtt ur intet. Det
kan visserligen te sig negativt i sim arbetsmetod,
men inte desto mindre bygger det på ett
jämviktsideal, som hur kostymeringen än må skifta
dock är det väsentliga i all klassicism.
462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
