Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Lyrisk modernism. Uttalanden av Erik Lindegren, Karl Vennberg, Sven Alfons, Ragnar Thoursie och Gösta Oswald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYRISK MODERNISM
anfallets timme är omedelbart förestående. Det
är också den stund då perspektiven (visuellt
en fortsättning på de uppritsade, avsmalnande
tävlingsbanorna, reellt-symboliskt den av
taktiska skäl förestavade driften till objektiv
överblick av läget) löper in i grymhetens solar (en
projiciering av den damaskusbländning som
den ovan nämnde osynlige ställer till med inom
oss). Uttrycket skuggornas törstande dvärgar
behöver kanske också, tycker Chronschough, en
förklaring. När grymhetens sol står så gott som
i zenit blir människorna från en optimistisk
synpunkt sett monstruösa skuggor av sig själva;
när solen står i detta läge är skuggorna som
kortast, de blir alltså sina egna skuggors
törstande divärgar, törstande efter blod eftersom de
i denna öken är bedragna på "livets vatten".
Läderkött—på en sekund är dessa skuggor av
sig själva förbrända av grymhetens sol, de ristar
i det dels för att få svalka och dels som en
gammal krigsdansritual men också för att ge luft åt
sitt innersta — och det innersta i människan är
skelettet. Detta skelett är rent faktiskt det mest
varaktiga i vår kropp, det som överlever oss
längst, men samtidigt är det en urgammal
dödssymbol, dvärgarnia ristar i det för att visa fram
sin stolthet men också som ett hemligt
erkännande att destruktionen ytterst är riktad mot
dem själva. Nu är alltså bristningsgränsens
storslagna kulmen nådd; det av fruktan
uppförstorade "historiska" ögonblicket är inne, lejonet
tar språnget, slagskämpen slår sitt första slag,
den anfallande armén överlämnar sig efter
behag i Guds, slumpens, överbefälhavarens,
storhetsvansinnets eller den tysta förnedringens
hand, och pansarkolonnerna rusar mot Paris —
tills tröttheten infinner sig (och det gör den
alltid, oavsett seger eller nederlag) och
människans till vision förklädda längtan efter ett
annat och bättre tillstånd, samhälle eller liv får
henne att vända blicken uppåt och anropa —
inte rymden som hon slitit sönder — men de
taggiga topparnas mörker. Dessa toppar är
taggiga för att de förefaller fientliga och
svår-bestigna; de associerar också till Audens och
Isherwoods drama "Ascent F 6", mörka är de
för att människan har en känsla av att de döljer
de egentliga orsakerna till hennes
handlingssätt, den hemliga drivfjädern, kort sagt den
okända sanningen om henne själv. Att anropet
sker från den eviga vilans fåtölj går tillbaka
på en synbild — en fåtölj placerad mellan en
krevadgrop och en vanlig, uppskottad öppen
grav. Den eviga vilan är ju en känd eufemism
för döden, och under ett krig kan ju döden
när tröttheten väl en gång inträtt förefalla
jämförelsevis bekväm. Ainropet sker med ytterligare
andra ord i en stund av eftertanke inför döden,
i en stund av självuppgivelse och passivitet —
och här sker med hjälp av kolonet den
filmaktiga överbländningen till en förnekande
kontinent — det energiska och framstegs ivran de
Europa är ju självuppgivet passivt inför sin
egen självdestruktion.
De tre sista stroferna visar människan som
fånge inom den västerländska kultur, som på
en sköld (krigsgudens spegel och skydd) av sol
(ökensol, d. v. s. den tröstlöst sterila
upprepningens sol, meningslöst livgivande sol,
grymhetssol) och vanvett (krigets disciplinerade
kaos) lyfter sin spegelbild, sitt rätta ansikte
(tusentals av verkligheten korrigerade böcker
om den västerländska kulturens rätta väsen),
i ett fördelaktigt ögonblick (det ögonblick när
den osynlige inom oss stångat sig trött) för vår
eviga blindhet (även vår blindhet är relativ och
mätbar; vi ser, men vi förstår inte vad vi ser,
i varje fall endast för det kortare ögonblick det
här är frågan om). Denna gäckande, i sig själv
fångna och människofientliga kontinent eller
kultur vaggar också nedsegnandets parasit på
positivets vågor, vilket innebär att den
senti-mentaliserar de trötta, misslyckade och döda,
som den egentligen föraktar, och skriver i nästa
rad med en bild som närmast associerar till
den berömda scenen vid Belsassars gästabud
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
