Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Lyrisk modernism. Uttalanden av Erik Lindegren, Karl Vennberg, Sven Alfons, Ragnar Thoursie och Gösta Oswald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYRISK MODERNISM
den allmängiltiga betydelsen, dels ville den,
med hjälp av en musikalisk-matematisk form,
fånga det för känslan universella.
Om man har detta begynnelseläge klart för
sig, kan man också komma till rätta med de
olika konstnärliga sektbildningar och
revisionistiska rörelser som har växt fram på
symbolismens grund. Det allmängiltiga uttrycket
har varit deras gemensamma ledstjärna,
antingen de som expressionismen har trott sig
kunna härleda hela verkligheten ur jaget eller
de i nihilistisk misströstan har återvänt till
barnspråket som dadaismen. Surrealismen, som
i sin anslutning till de jungska teorierna om
det kollektiva undermedvetna har extremt
metafysiska inslag, menar att man kan frambringa
universella symboler på den psykiska
auto-matismens väg. Modernismen hos Joyce
uppvisar kanske de strängaste klassicistiska dragen,
även om Here Comes Everybody i "Finnegans
Wake" inte summerar endast människosläktets
utan hela skapelsens erfarenhet.
En kritik som vill komma åt den svenska
modernismen borde, tycker man, i eget intresse
undersöka vilka tendenser inom symbolismen
och dess förgreningar som de svenska
modernisterna har tagit upp och vidareutvecklat. Men
en sakkunnig bedömning från fall till fall
skulle kanske blotta en oroväckande stor
differentiering, olikheter lika stora som mellan
Leopold och Fröding. Det mest vitala hotet mot
hela modernismen ligger otvivelaktigt i risken
för att symbolerna blir rotlösa abstraktioner,
symboler i tomrum, såsom Stephen Spender
energiskt påpekar i sin essay "Symbolernas
kris", som 40-tal lät översätta som ett modernt
precisionsvapen ridderligt överräckt åt
motståndare som fortfarande står och fäktar med
anti-marinismens rostiga museivärjor.
Vilka olika uppfattningar, från primitiv magi
och medeltida mystik till psykoanalys, marxism
och hägerströmianism, som den svenska
modernismen rent innehållsligt speglar, och vilka
krampryckningar som kan antas förråda att
den har känning av de sociala ordningarnas
dödskamp och födelsevärkar, tillåter inte
utrymmet att jag försöker närmare analysera.
I stället vill jag som en fingervisning åt de
litterära Lauror som fortfarande talar om
modernism och primitivism i samma andetag
avsluta detta enquétesvar med att praktiskt
exemplifiera vad modernismen har att redovisa
som resultat av sina försök att på Picassos sätt
med idel konkreta detaljer förverkliga den
absoluta abstraktionen och låta oändliga syner
stiga fram ur den med nödvändighet
begränsade bilden. Jag väljer en sonett ur Lindegrens
"mannen utan väg", där ett på vanligt sätt
bundet innehåll är relativt lättillgängligt och
helt enkelt kan sägas variera körens ord i
Aischylos’ "Prometheus":
Ack, såg du då inte
den skugglika, drömlika vanmakt
som fjättrar jordens förblindade ätt?
Man erinrar sig dessutom Cecil Day Lewis’
uttalande i "A Hope for Poetry":
"Efterkrigstidens poesi föddes bland ruiner."
speglar vänder ryggen och ljuset dammar
lyckans hästsko ringlar bort under vallmons sömn
sanningen åldras och lägger sin patience
medan landskapet fäller ihop sina ruiner
välsignelsen ropar efter sin förlorade röst
och trevar i blindo bakom seklers slutna ögonlock
slocknandets trappa njuter in i det sista
det milda klimatet av fullständig glömska
det övergivna minnet sjunker genom golvet
och spinner ett gapande hål i den sovandes öra
förintelsen sågar snuvigt en kropp i lika delar
bittert som en bruten gren i november
men med ett dödsur bakom den polerade pannan
griper mig raseriets nakna tistelstång
Lindegren tecknar i kraftiga och snabba
konturer bilden av en värld där både historiska
och personliga värden är lika tvivelaktiga och
där upplevelsen av denna meningslöshet fyller
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
