Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Lyrisk modernism. Uttalanden av Erik Lindegren, Karl Vennberg, Sven Alfons, Ragnar Thoursie och Gösta Oswald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYRISK MODERNISM
SVEN ALFONS:
Det tjänar ingenting till att förneka att den
moderna poesin i hög grad präglas av
spekulativ formalism. Upplevelse och form har inte
den omedelbara kontakt med varandra som
man kanske vant sig vid i äldre poesi. Detta
gör det naturligtvis svårare för läsaren att
komma upplevelsen på spåren, i synnerhet som
poeten inte endast velat formulera en upplevelse
utan samtidigt velat bespegla denna inom ett
vidare medvetande än det som själva
upplevelseögonblicket rymmer. Att poesin
härigenom blir svårbegripligare borde likväl inte
ge belackarna deras chans. Det finns en inre
konsekvens som bestrider att man har att göra
enbart med poetiskt självsvåld.
För en del år sedan, här i Sverige bortåt
tjugu år, sönderföll förutsättningen för den
äldre poesin, dess medvetande om människans
i huvudsak rymdenhetliga väsen. Dittills (låt
oss resonera med grova gränser) hade man haft
tillgång till en i upplevelsen immanent form,
som stod i nära samband med regelbunden
meter och hela den äldre poetikens arsenal och
som helst stod med den ena versfoten i det
sångbara. Denna immanenta upplevelseform
hade sin grund i en (oftast ytterligt
oreflekterad) inspirationstillit, som i sin tur gick långt
tillbaka i romantiska föreställningar om
gestalthelhet. Inspirationstilliten räckte till åt den
expressionistiska dikten ända fram till de fem
ipga och gav dem i ett par fall en sällsynt stark
gestaltförmåga. Men sedan räckte dess kraft
inte mycket längre. De som kom efter fick mest
vara utan den odelade tilliten. Ny psykologi,
filosofisk värdekritik, fransk surrealism och
engelsk analyspoesi dimensionerade
medvetandet om människans väsen på ett sätt som gjorde
att det syntetiska gestaltuttrycket tycktes
omöjligt att formulera poetiskt. Tron på den
immanenta formen fick ersättas av en spekulativ
formalism, inom vilken man sökte hjälpligt
samordna de disparata upplevelserna till ett
poetiskt uttryck. Detta i sanningens namn, man
avstod att förljuga sitt medvetande inom ramen
för det poetiskt regelbundna. Att den
formalistiska spekulationen alltså inte bara är sin
egen gamman och poeternas terror gentemot
läsaren utan ett uttryck för en värdesyn och för
en föreställning om människans oundvikliga
situation i mer eller mindre fula sammanhang,
måste anses självklart.
Men å andra sidan är det inte troligt att
poeterna själva är tillfredsställda med sin
formalistiska spekulation. Jag är för egen del
otillfredsställd med bristen på omedelbar
kontakt mellan upplevelse och form, och j ag vågar
föreställa mig att vantrivseln delas av andra.
Den upplevandes behov av pregnans är lika
dominerande som behovet av differentierat
medvetande. Att sammansmälta dessa behov,
häri ligger problemet för närvarande. Det
spekulativa i den moderna poesin grundar sig på
en viss misstro gentemot poesins egentliga
väsen, totalitetsförnimmandet av ambivalenta
värden. Den moderna poesins problem bör
därför inte kallas i första hand för ett
formproblem utan för ett inspirationsproblem. Frågan
gäller poetens förhållningssätt gentemot sitt
medvetande och är mindre en stilistisk
klarhetsfråga. Den misstrodda inspirationen svarar
mot ett gestaltbehov hos medvetandet, och
sanningen om detta medvetande kan rimligtvis inte
bli fullständig utan en vaksam tillit till
inspirationen. Werner Aspenström har iakttagit att
jaget förlorat sin klotform (40-tals
februari-nummer 1946) och att mitt i det söndersprängda
j aget sitter en absolut osäkerhet, oförmögen att
återställa klotet. "Jagets söndervittring är
kanske redan för långt hunnen." Men det är ingen
eftergift åt en obevisad, konfessionell livstro
utan bara åt den livstro, som dagligen
manifesterar sig om man räknar med ett inre ge-
469
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
