Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - K.-G. Wall: ”Mannen utan väg”. Kommentarer av en oinvigd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K.-G. WALL
satskonstruktion, en periodbyggnad, som inte
lämnar något övrigt att önska i fråga om
grammatisk logik. Även den med hänsyn till
bildspråket tämligen ogenomskinliga dikten n:r 23
är så Uppbyggd, att den grammatiska formen
tvingar läsaren gissa sig till ett sammanhang, ty
perioden är ju icke något metriskt schema som
påtvungits innehållet utan tvärtom en av
innehållet betingad konstruktion. Men denna fria
vers lånar sig även till andra
uttrycksmöjligheter. Vissa dikter är liksom vilopunkter i
skeendet. De vill hopsummera ett resultat eller
sammanfatta innebörden i ett uppnått eller
önskat tillstånd, och detta åstadkommes på så
sätt, att varje strof eller varje vers göres till en
infinitiv ("att känna smärtan brusa i lågande
glorior — att ha savens utsikt högst upp i
trädets krona"). Lindegren är veterligen den
förste, som lanserat detta stildrag i svensk
poesi, och som bekant har det fullständigt slagit
igenom. Med sin rena, enkla och kanske något
enformiga struktur liknar dessa dikter den
funktionalistiska arkitekturen och är ett uttryck
för poesins nya saklighet.
Men man kan gå ett steg längre och påstå,
att hela diktsamlingen "mannen utan väg" är
en sluten enhet och icke som flertalet andra
ett mer eller mindre tillfälligt hopplock.
Dikterna skrevs enligt Lindegrens egen uppgift
våren och sommaren 1940, de fem första
dock redan hösten 1939. Bakom dem ligger
de lättigenkännliga erfarenheter, som
författaren delade med de flesta andra under
världskrigets mest hopplösa år. Den våldsamma
spänning i dikten, som ovan påpekats, betingas
alltså av att världsläget skärpt alla motsatser,
förstorat alla perspektiv och tvingat till
förnyad prövning av de gamla olösta frågorna.
Den egna erfarenheten objektiveras till något,
som kan gälla för att vara vår tids centrala
erfarenhet. Lindegrens dikt är tidsdikt, och
som all djupare tidsdikt växer den ut till en
vision av det mänskliga livets villkor i allmän-
het. För att hålla ihop det oerhörda stoffet och
få fram vad som sker i detta kaos har han
till-lämpat en ny formprincip: den musikaliska.
Lindegren säger själv, att han tagit intryck av
modern klassicerande musik. (I förbigående
sagt har han det finaste musikaliska påbrå, ty
han är sonson till den berömde
kontrapunkti-kern Johan Lindegren.) Nu är ju musik och
poesi alltför inkommensurabla för att något
intimare närmande skulle vara möjligt. Att
bortse från språkets bilder och begrepp och
låta själva ljuden utgöra något slags surrogat
för toner är ju en tämligen steril idé, som
komprometterats redan av nyromantikerna, och
såvitt jag förstått är det ingalunda något dylikt
Lindegren åsyftat. Även den rytmiska
musi-kaliteten torde ha haft underordnad betydelse.
Vad som i stället intresserat honom har varit
musikens formella uppbyggnad, och det är
naturligtvis Eliots och Joyces föredömen, som
verkat inspirerande. Vissa dikter är
sammanförda till en sats med flera motiv
sammanflätade, vissa motiv ligger till grund för en
"genomföring" eller förvandlas som i en
variationssats. Den musikaliska parallellen får dock
icke pressas för mycket. Vad som formellt sett
kan uppfattas som kontrapunkt är för läsarens
inbillning snarare drömmens teknik med olika
bilder förtätade till en, och motivens
förändringar påminner mindre om musikaliska
variationer än om drömmens metamorfoser (speglar
som blir rinnande vatten o. dyl.). Kvar står
dock att de musikaliska formprinciperna tj änar
ändamålet att sammanhålla dikten till en
helhet. När Lindegren i Horisont 1942 under titeln
"Limbo" publicerade ett avsnitt av sin
diktsamling, hade de enskilda dikterna ännu icke fått
sin definitiva placering. Deras inbördes
ordning är av allt att döma där tämligen
godtycklig och "Limbo" fördenskull avsevärt
svårtillgängligare än "mannen utan väg". "Limbo"
är ett knippe dikter, "mannen utan väg" en
genomkomponerad helhet.
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
