Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - K.-G. Wall: ”Mannen utan väg”. Kommentarer av en oinvigd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANNEN UTAN VÄG"
II
Diktsamlingen inledes av två parentesdikter,
som visar oss den moderna tillvarons
fundamentala motsättningar. Den första ger
kulturklimatet. "Speglarnas sal", den av flera
modernister upptagna symbolen för fenomenvärlden,
är den plats, där traditionens utlevade
kulturelement möter en lika död maskinfulländning.
Narkissos "tronar på sin förtvivlans pelare
utan svindel", "fulländningen stansas i plåt".
Evigheten diar med en grimas de obegränsade
möjligheternas land, vilket torde kunna tolkas
så, att de klassiska idealen inte trivs med det
på obegränsad materiell expansion inriktade
samhälle, som dock hycklande håller dem vid
liv. Det hela är som en skärande dissonans av
plåt och marmor. I denna atmosfär blir livet
förgiftat och kan bara yttra sig som en
besmittad snyftning.
Men för drömmen och illusionen upplöser
sig denna fenomenvärld, "speglar blir rinnande
vatten och erbjuder döden — sin tigande
sanning utan en imma på glaset". Den sanning
varom här talas är dock outgrundlig, och om
dess innebörd kan vi ingenting veta, ty både
fenomenvärlden och drömmen, både speglar och
rinnande vatten är "som evighetsrök — som tro
staplad på tro på eländets flyttlass". Diktaren
tar upp en ny symbol och säger, att allt vad vi
vet är "slöjan i speglarnas sal". Han tycks
alltså mena, att både fenomenvärlden och
drömmen är en Mayas slöja. Vad som till äventyrs
kan finnas bakom är outgrundligt för oss, vare
sig vi lever eller dör. Om alltså den första
dikten avspeglar människans aktuella situation,
så ger oss den andra hennes metafysiska
belägenhet, livets grundvillkor. Men egentligen
är denna dikt alltför komprimerad, den
försöker rymma mer än formen orkar bära upp,
och vi ska återfinna dess motiv tydligare
utförda längre fram.
En tigande sanning, sanningen att allt är
outgrundligt, kan dock icke vara mycket att ha.
"vem kastar ej sin enda sanning åt sidan — för
att finna en större och grönare fångenskap".
Vi kan ju inte på en gång leva och dö och är
därför ohjälpligt utlämnade åt
fenomenvärldens grymhet och illusionernas narrspel. Vi
förgyller tillvaron med "orglar och skallror" och
underhåller oss med att veva frågor och sång
ur den enögda brunnen. Brunnen är ju en
anspelning på den enögde Mimers källa, och det
torde ha berett författaren en dyster
tillfredsställelse, att redan våra vilda förfäder
betraktade visheten, som en invalid.
Illusionsapparaten, fantasilivet,
verklighetsflykten försökte ju 90-talet göra till en
kraftkälla, som fick ersätta vad verkligheten
förmenade. Den 4:e dikten, en av samlingens
starkaste, kan sägas handla om vad det blivit av
denna romanisering, denna fiktionalismens
falska idealitet. Livet har stagnerat till ett
likgiltighetens träsk, och de slocknande
illusionerna har blivit själens död.
Psykologiskt kan det skildrade tillståndet
karakteriseras med Freuds ord om
vantrevnaden i kulturen, sociologiskt kan dikten sägas
återge det borgerliga kulturförfallet, som fött
revolutionerna, stiltjen som går före stormen,
"med ett dödsur bakom den polerade pannan —
griper mig raseriets nakna tistelstång", säger
skalden, och i den 5:e dikten bryter stormen
lös i en sadistisk orgie, vars närmaste förebild
inte är svår att känna igen. Det heter bl. a., att
"redan själva sörjandet kräver flera dödsoffer",
och detta är liksom formeln för nazisternas
pogromer, som endast ökar i häftighet, ju mera
lidandet växer. Men diktaren försummar heller
inte statistfigurerna, den stora passiva
majoriteten, som ingenting ville förstå och ingenting
veta. När smärtans flykt grandios vilar på
örnarnas duk, blandar vinden "artiga ansiktens
kortlek".
I följande dikter (6—10) fortsätter
skildringen av den tomhetens och lidandets värld,
som raseriet tydligen icke kunnat förändra. Den
479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
