Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - K.-G. Wall: ”Mannen utan väg”. Kommentarer av en oinvigd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K.-G. WALL
upproriska handlingen har gjort fiasko, och
därför inställer sig som möjligt alternativ dess
motsats, den absoluta passiviteten, en "blodigt
värmande" befrielse genom glömska,
nirvana-längtan. Det är väl också detta tillstånd
Lindegren åsyftar, när han talar om en "tystnad som
utplånar gränsen — mellan de levande döda
och dödas levande önskan". Men den
kvietis-tiska frestelsen avvisas. Lethe är "en uttorkad
flodbädd", ett ökenland, och glömskan därför
blindhet, en falsk enkelhet, som inte kan tala
sanning, "vägen till livet går genom en annan
öken". På denna nya skådeplats bejakar
diktaren minnet av världen och "kamrat Orestes",
den skuldbelastade, och han solidariserar sig
med det människovimmel, som svallar i den
tigande öknen. Detta är något nytt,
förhoppningen om en kollektiv människovilja till
befrielse, men motivet utföres först i
diktsamlingens tredje avsnitt. I den självkritiska dikten
n:r 9 dyker tvärtom allt det gamla åter upp
med smärtsam tydlighet. Allt störtar i
igenkännandets stund, och kvar står endast blindhetens
symbol. Detta innebär väl, att när den av
illusionsbehovet skapade fantasivärlden på nytt
rasar ihop, återstår bara blindheten, den
kvie-tistiska frestelsen att hänge sig åt dödslängtan
och nirvanadrömmar. Det gamla dilemmat är
sålunda fortfarande olöst. I 7:e dikten bebådas
en "förnyelsens framtidsstorm", men av denna
blev intet. När nu "det fruktansvärda val som
stympat oss själva" nått sin yttersta
tillspetsning, får krisen en helt överraskande
upplösning. Den avvecklas varken genom raseri,
glömska eller framtidsstormar, den får i stället
värka ut som en sjukdom, och då är det "som
om världen försvunnit spårlöst som en dröm —
och vilar inom oss äntligen i säkerhet". Därom
handlar den 11 :e dikten, en av samlingens rent
lyriska höjdpunkter. Diktaren har funnit ett
styrkans kloster, som är något mera än "den
blodiga sporrens krav på ingenstans". Denna
tillflykt har visserligen stora likheter med nir-
vanadrömmen om "att vila under jorden med
susande träd i sin mun", men den har fått en
mera positiv tydning. Vad som denna gång ger
styrka och hälsa är kontakten med jorden,
mötet med naturen, d. v. s. den del av den
blinda verkligheten, som är det organiska
växandets och de stillsamt verkande krafternas
hemvist. Lindegren vilar ut i ett slags
primi-tivistisk mystik. Men som man kunde vänta blir
vilan kort, och redan i nästa dikt sker
uppvaknandet.
Vill man tillämpa det musikaliska
formschemat, skulle man kunna säga, att dikterna
13—24 utgör en ny sats, och det centrala
partiet skulle i nödfall likt Eroicasymfonin
kunna ha undertiteln "Till minnet av en stor
man". Jag bortser då från vissa erotiska
bi-motiv och antar vidare, att "segraren" och
"dödgångaren" är tänkta som en och samma
person. Denne är dock icke någon konkret
person utan en mytisk figur, som likt den klassiska
mytologins gestalter genomgår åtskilliga
metamorfoser och upptar många olikartade
symboliska element. När vi först möter honom, är
han en segrare, som störtat och förblött. Hans
bild trivialiseras dock något av att ett målsnöre
fladdrar i närheten. Såvitt jag förstår är detta
målsnöre en eftergift åt den grasserande
övertron på tillfälliga associationer. Segraren var
väl ändå inte tänkt som en tävlingschampion
utan som en potentiell befriare, en tragisk
figur, som misslyckades när förnyelsens
framtidsstorm blåste upp. Det är väl också honom
författaren åsyftar, när han säger: "nej hellre
död lidelse dött öde och det förrådda — blodet
som frusar svagt om näktergalens källa".
Näktergalens källa, ja, det var väl livets källa, dit
den störtade velat visa vägen. I de därpå
följande dikterna återuppstår han som
död-gångare. "tomhetens isiga klanger piskar hans
renhet — insprängd med gnistrande smärta och
tvivlets ljus". Han plågas av allt han älskat,
han dignar under jordens oberörda hat, han
480
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
