Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - K.-G. Wall: ”Mannen utan väg”. Kommentarer av en oinvigd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K.-G. WALL
detta är en förfalskning, en "reträtt som tigger
sig sammanhangets gåva" och därigenom
möjliggör en upprepning. Vi måste fasthålla vid
det som skett, ty annars flyr det in i
overklighet. Vad som i händelsernas brännpunkt var
ödets hammarslag, "fångars magmasmärta",
något outsägligt, tappar sin realitet, när det
infogas i något slags historisk förklaring.
Här uppstår nu en svårighet. Minnet, "denne
sjuke Proteus" som Eluard säger, apostroferas
av Lindegren som en furie och gud, vilken
jagar det gripbara till döds, d. v. s. minnet
förfalskar skeendet och smälter ner det till intet.
Men samtidigt rymmer ju minnet allt, det
innehåller upplevelsernas hela summa och därmed
också likt Pandoras ask det hopp, som
besvikelsen alltid fött på nytt. Lindegren kallar
denna aning om en möjlig befrielse "minnet
av hindens klöv i labyrinten". För att rätt
uppfatta denna rad kan det vara lämpligt att erinra
sig ett uttryck ur författarens första
diktsamling. Där talas om "evighetsdrömmens hindar,
som dröja i smärtans land". Med detta som
jämförelsepunkt kan vi gissa oss till att
labyrinten är den fenomenvärld, som håller oss
fångna, alltså "speglarnas sal" i första satsen,
och "minnet av hindens klöv" något som kan
kallas en evighetsdröm. Denna får dock icke
tolkas i spiritualistisk riktning, ty som vi minns
hade författaren i visionen av den störtade
segraren avvisat det oceaniska såsom något
negativt, ledande till dödsmystik. Diktsamlingen
talar aldrig om något hinsides, endast om en
möjlig framtid. Evigheten får blott tolkas som
upplevelsen av den universella livskänslan eller
dylikt. I samband med "segraren" talades också
om minnet av barnet, som funnit sin röst, vilket
korresponderar med den andra
inledningsdiktens ord om att drömmen blir outgrundlig som
ett barn, när den kastar sina masker. Jag har
tidigare antytt segrarens drag av Kristusvision,
och det är som om författaren velat pröva
bibelns ord om barnaskapet: Utan att I om-
vänden eder och värden såsom barn, skolen I
alls icke inkomma i himmelriket. Han är både
fascinerad och reserverad inför barnets
gåtfullhet, dess självklara, problemfria livsbejakelse,
liksom han i sin litteraturkritiska verksamhet
visat sig både attraherad och repellerad av en
Saroyans obekymrade livsattityd. Nu jämställer
författaren hinden, evighetsdrömmen, med "den
oberördes ord till den som räddat hans liv".
I detta framhävande av oberördheten ligger ju
ett erkännande av att framtidens dröm är en
dröm om tillit och förtröstan, en tillit lik
barnets. I så måtto har Lindegren accepterat barnet
som den vuxna människans förebild. Men detta
är blott en sida av saken, ty tilliten får inte stå
utanför all erfarenhet. Barnets begränsning är,
att det ingenting förstått och ingenting minns.
Lindegren har hela diktsamlingen igenom av->
visat den falska enkelhetens lösenord, som
alltid utesluter något väsentligt i
verklighetsupplevelsen. Man ska inte försöka glömma för att
därigenom bli som ett barn. Vad människan
i stället tvingas söka är "en talisman av mörker
och ljus", något som sammanhåller allt till en
helhet. Tanken är ingalunda ny hos Lindegren.
Den har klart om också en smula överspänt
uttryckts redan i "Posthum ungdom": "Extas!
Triumf! O, du oändlighet, — där minnets öde
famnar framtids drömmar." Men i bejakelsen
av verklighetens odelbarhet ligger också en
bekännelse till motsatsernas enhet, coincidentia
oppositorum, och därmed till livets
fundamentala irrationalitet. Denna kan diktaren tills
vidare endast uppleva som ett kaos, "mitt
glödande hem som j ag välsignar -— och hatar eller
likgiltigt upptar i leendets strömmar", men
med hopp om att den splittrade trons skärvor
ska "multna och gro till framtidens dröm".
I allt detta är det en ny livskänsla som vill
bryta sig fram, och med uppbjudande av sin
diktkonsts alla resurser söker Lindegren fixera
dess innebörd. Men den avgörande formeln
hittar han inte, ty den eftertrådda helhetsupp-
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>