Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - K.-G. Wall: ”Mannen utan väg”. Kommentarer av en oinvigd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANNEN UTAN VÄG"
levelsen kanske inte kan gripas med ord. Den
är som en okänd guds hemlighet.
III
Av ovanstående redogörelse torde framgå,
att Lindegrens poetiska symbolik har "Det öde
landet" till närmaste förebild. Eliot åsyftade ju
med sin mytiska teknik att åskådliggöra den
mänskliga ödesgemenskapen, och detsamma har
Lindegren eftersträvat. Det förflutna griper in
i det närvarande och i framtiden, så att allt
smälter samman till en oupplöslig helhet.
Lindegren minns "kamrat Orestes som inte kan tala
för sand" lika självfallet som Eliot minns hur
Stetson var med, "när vi stred vid Mylae". Till
centralfigur har Eliot den allvetande Tiresias,
som hos Lindegren i viss mån motsvaras av
1 "segraren-dödgångaren". Nu kan segraren
visserligen karakteriseras som ett slags
Kristusvision, men han omfattar egentligen mycket
mera än man brukar lägga in i en sådan
karakteristik. När hans mun vidgas "som ett
korsfäst x — en enkel ekvation för tortyr av tredje
graden", är han även en av vår tids otaliga
martyrer i koncentrationslägren. Lindegren har
i hans värld också infört Eliots centrala
livssymbol, vattnet som ett både livgivande och
livsförödande element, "det förrådda blodet
som frusar svagt om näktergalens källa"
representerar den positiva polen, men den negativa
drar med starkare kraft, och dödgångaren
blir en demon, som viskar om drunknandets
salighet. Dikterna 17—20 kan med andra ord
sägas utgöra en parallell till Eliots "Döden
genom vatten", den fjärde dikten i "Det öde
landet".
Eliot arbetar ju med kontrasterande motiv,
men man kanske kan säga, att dikternas
uppbyggnad har mera av antifoni än av fuga.
Sålunda ställes en strof eller annat längre parti
med nutidsmotiv mot en annan strof med
forntidsmotiv. Också Lindegren arbetar ju med
motsatser, men hos honom uppträder de sam-
tidigt som i en fuga, d. v. s. han rycker in de
våldsammaste kontraster i samma strof, t. o. m.
i samma versrad. Motiven står antitetiskt mot
varandra. Däremot har han försmått Eliots
citat och travestier, varigenom han undgått
stilblandningens faror. Också Lindegren vill
ibland åberopa historiska och litterära
företeelser, men stilbrytande autentiska urkunder
har han ingen användning för. Det räcker
med en blixtsnabb association, en suggestiv
antydan. I en av dikterna om "döden genom
vatten" talar Lindegren om "vindflöjelns rostande
glömska". Med all sannolikhet anspelar detta
på en berömd dikt, som Hölderlin skrev i
förkänsla av sitt sammanbrott. I atmosfären kring
"dödgångaren" kan vi alltså förnimma en fläkt
av den tyske diktarens tragiska öde. Detta ger
ett exempel på hur en symbol förtätas och
göres rikare till sitt innehåll.
Vattensymboliken finns också i tredje satsen,
ehuru sambandet med mellansatsens
centralfigur uppgivits. Krigets erfarenheter träder helt
i förgrunden, och liksom den mytiska öknen
får en anstrykning av slagfält, blir vattnet en
krigsskådeplats, där "världsläget breder ut sina
fläckar". Men symbolen förlorar därför inte
sin universalitet, ty Lindegren gör ständiga
djupdykningar ner i myt och historia.
Intressant i detta avseende är den 29 :e dikten, som
börjar på följande sätt:
långt ute i oceanen gungar Medusas huvud
med grånade ormar och mastkorg av evig sorg
vi minns det vi känner igen våra bröders blod
deras svepning i kvinnors brinnande gråt
Det egendomliga huvudet kan ju i förstone
ge intryck av att vara ett helt vanligt
surrealistiskt missfoster, men analyserar man strofen,
blir resultatet något annorlunda. Två bilder har
förtätats, liksom när två negativ kopieras på
samma underlag. Först känner vi igen den
klassiska ormbekransade Medusabilden, som
förstenar, symbolen för en fasa som icke kan ut-
483
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
