Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
han den såsom med eld, en fin och förtärande
eld, som bränner sig fram till syndens allra
yttersta förgreningar.
Det som i rent yttre mening händer i "The
House of the Seven Gables" är inte mycket, och
huvudpersonerna äro, som alltid i Hawthornes
romaner, endast tre till antalet. En gammal
dam sätter upp en handelsbod och får hem sin
gamle broder, som i trettio år har suttit i
fängelse för mord. Och en respektabel och
välvillig man dör och befinnes ha varit varken så
respektabel eller så välvillig som man hade
trott. Men det är inte vid den aktuella
handlingen i boken som intresset egentligen fäster
sig. Inte heller är det vid den dimmiga och för
en nutida läsare ganska svårsmälta historien
om släktförbannelsen, vid vilken Hawthorne
själv lade stor vikt, måhända därför att han
i den har vävt in autentiska detaljer från de
gamla Salem-Hawthornernas liv. Utan det är
vid personteckningen.
Nathaniel Hawthorne hör till de författare,
vilkas produktion åtminstone en gång vart
tionde år borde genomläsas av var och en som
har någon i någon mening sj älavårdande
verksamhet. Han var en moralist, som alltid gjorde
figurerna i sina böcker till uttryck för
moraliska satser och för de frågor han ställde till
sig själv rörande moraliska ting. Men han är
också en psykolog, vars färdighet att lägga snitt
genom själarnas levande kött, trots att han inte
hade tillgång till de moderna handböckerna, av
många anses såsom oöverträffbar. Med
Hep-zibah Pyncheon, den löjliga gamla ungmön
med det löjliga namnet, har han skapat sin
älskligaste kvinnogestalt, personifieringen av
livslång trohet, av den varmaste men också den
mest tafatta kärlek. Hon har det ömmaste,
renaste, det mest känsliga och darrande hj ärta,
hon har den finaste takt, och hon har en
heroism, som kommer henne att för broderns skull
kuva både den skälvande rädsla för
människorna, som har ackumulerats under trettio
ensamma år, och den skamkänsla, som, närd
av "aristocratic reminiscenses", säger henne att
en miss Pyncheon, som står bakom en
boddisk och tar emot pengar, inte längre är någon
verklig dam. Bilderna av Hepzibah äro givna
med ömhet, en sådan ömhet som gör att det
"ömmar" til i en och annan läsares hjärta.
Hepzibah som stiger upp på en 6tol och speglar
fållen på sin gamla urfällda svarta sidenklän-
ning den morgonen hon skall ta det svåra steget
och öppna sin bod, stackars tafatta gamla
Hepzibah som försöker laga "some nimble little
titbit" åt sin bror med ledning av en
hundraårig kokbok avsedd för furstliga hushåll,
Hepzibah som ständigt plågas av den "frusna
smärtan" i sitt eget hjärta men som med tusen
små knep försöker hålla brodern själsligen vid
liv, Hepzibah, som är den enda i världen som
älskar Clifford, och som har blivit så gammal,
så ful och så skrumpen medan hon väntade på
honom att han inte tål att se henne.
Clifford Pyncheon är ett grått och slitet
gammalt barn, vars största glädje är att blåsa
såp-bubblor, och då Hawthorne tecknade honom
synes han ha uppbjudit hela sin språkliga
förmåga för att med klara och exakta ord
framkalla en vision av något mycket negativt,
mycket skugglikt, något som endast består av
omedvetna reaktioner, och vars enda positiva
egenskap är den sensuella förtjusningen åt mat
och dryck och åt sådant som kan tilltala resterna
av ett en gång fint estetiskt sinne. Clifford har
inte fått någon ungdom och inte någon
mannaålder, han sattes in i fängelset som en oskyldigt
dömd pojke, och han kom ut ur "his living
tomb" som en halvfnoskig gubbe. Det förflutna
kan han inte tänka på, och någon framtid har
han inte. Han har bara nuet, och hans plåga
har varit sådan att han inte kan tro ens på detta
"nu" om det inte blandas med smärtsamma
förnimmelser av något slag. Då ban rör vid en
ros i trädgården så trycker han dess taggar in
i sin hand, och genom taggarna bli också
trädgården och rosen och hans fattiga lycka
verklighet.
I Clifford Pyncheons gestalt, vilken endast
tycks bestå av primitiv egoism och sensuell
glupskhet, har Nathaniel Hawthorne
förkroppsligat en fråga som med tiden blev alltmera
brännande för honom, den som han har kallat
"hela frågan om evigheten", frågan om en
oskyldig människosjäl skulle kunna bli så
misshandlad, så hopplöst invalidiserad att den bleve
oduglig för det eviga livet. Clifford, som "borde
ha fått förlåtelse om han ansett sig själv såsom
förkastad, glömd och lämnad såsom leksak åt
någon djävul vars lekfullhet var en extas av
ondska", som ingen kan hjälpa eller ens nå
fram till, är ett hugg som Hawthorne riktar
mot värmen Emersons och för övrigt hela den
transcendentalistiska rörelsens ytligt verklig-
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
