- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XV. 1946 /
503

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Teater och film

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATER OCH FILM

Teater

Körsbärsträdgården av Anton Tjechov.
Dramatiska Teatern.

När jag 1944 recenserade
"Körsbärsträdgården" på Blancheteatern uttalade jag en
förhoppning att den då ännu ospelade fjärde stora
Tjechovpjäsen "Tre systrar" snart också skulle
komma upp och varför då inte på Dramaten?
Den kom ju också, men inte på Dramaten utan
på Nya Teatern, som gjorde full rättvisa åt
den. Nu äntligen vill Dramaten ha ett ord med
i laget av Tjechovframställare och väljer då
ett så nyligen spelat stycke som
"Körsbärsträdgården". Av någonting gott kan man ju inte
få för mycket, men ett drag av fantasilöshet
vidlåder ändå Dramatens repertoarval. Varför
åtminstone inte "Onkel Vanja", som dock
ligger något djupare ner i teaterbesökarens
minne?

Det är ofrånkomligt att jämföra Olof
Molanders iscensättning med Blancheteaterns
föreställning häromåret. Som helhet gjorde den
senare ett starkare intryck, men därtill kan
naturligtvis ha bidragit att pjäsen då verkade
med nyhetens hela fräschör. Blancheteatern
spelade stycket snabbare och ivrigare, med
en gladare lust och slarvigare omedelbarhet
som man tror är mera i styckets anda.
Dramatens föreställning är bättre genomarbetad och
naturligtvis oerhört överlägsen i det scentekniska
och vad alla accessoarer beträffar (dock icke
utsikten över körsbärsträdgården). Särskilt
balscenen får ju här mera svängrum, men å andra
sidan skapade trångboddheten på Blanche ett
slags flugig, grotesk festyra som man efterlyste
på Dramaten. Repliktempot är på Dramaten
i masigaste laget, det överbetonar tristessen
i dramat. Akten vid floden blev i det närmaste
högtidlig med figurerna uppspetade som
vax-dockor mot det svårmodiga
landskapspanoramat. Det verkade nästan kammarspel av
Strindberg, och det skall det ju inte göra, ty

även om Tjechovs figurer och situationer har
symbolistiska övertoner, så är de först och
främst alltid spontant levande människor,
alldeles omedvetna om det konstnärliga
sammanhang de spelar med i. Tjechov är
antydningarnas och nyansernas mästare, och den som
stryker under för kraftigt och sinnrikt dödar
honom.

Det finns i detta drama inte en enda roll,
hur liten den än må vara, som inte kan göras
till ett fulländat konstverk och naturligtvis
också till motsatsen. Allt hänger på
skådespelarna (och instruktören). I detta avseende är
det ännu intressantare att lägga de bägge
föreställningarna bredvid varandra. Figurer som
där stod i förgrunden tar här ett steg
tillbaka och vice versa, andra håller ungefär
ställningen. Esther Roeck Hansen var med sin
jagade blick och hårdspända mimik inte någon
helt idealisk Andrejevna. Men hon lyckades
dock göra en dominerande figur, vilket inte
Tora Teje förmådde. Denna gråtmilda,
distingerat dämpade och förströdda världsdam
lämnade en skäligen likgiltig. Hon verkade att stå
vid sidan om livet, då hon i stället skall klamra
sig fast vid det med den åldrande skönhetens
och nöjesdockans klimakterienervösa intensitet.
Hennes förtjusande broder, hos vilken tankar
och sinnesrörelser sätter an med en så vacker
hänförelse för att tröttna halvvägs och domna
i godmodig skepsis, blev i Åke Claessons
soignerade tolkning en hjärtans sympatisk figur, men
för blek, för litet patetisk. Hilding Gävle gjorde
denna viktiga figur med en- helt annan nerv.
Däremot vill man ge de bägge flickorna ett
högt betyg, Mai Zetterlings Anja det allra
högsta för apparitionens renhet och renoirska
älsklighet, för rörelsernas dansande lätthet och
röstens aldrig pjunkiga innerlighet, Barbro
Hiort af Ornäs ett med beröm godkänd för sin
ädla hållning och allvarliga inlevelse i Var jas
askungeroll. En mycket originell skapelse var
Olof Widgrens student. Denne siare och över-

503

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1946/0519.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free