Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
liggare tankes i allmänhet som en övervägande
svärmisk typ, men Widgren gjorde honom med
mask av den unge Carl Larsson till en fattig
men stolt levnadskonstnär som aldrig blev helt
löjlig därför att han själv med sådan
beredvillighet instämde i den munterhet han väckte.
Regin ville rentav antyda att han och Anja
kunde ha en framtid tillsammans, vilket
antagligen är att fantisera litet för optimistiskt.
Präktig var Holger Löwenadler som Lopahin,
den enda realisten i församlingen, ett
god-hjärtat naturbarn men med vissa ekonomiska
rovdjursinstmkter. Det stora paradnumret i
hans framställning var triumfen efter
auktionen, som exekverades med en nästan akrobatisk
plastik. Men kunde inte det fumliga
förhållandet till Varja ha uttryckts med mera
påtagligt känsloengagemang? Man fick inte något
riktigt intryck av att han verkligen brydde sig
om flickan. Olof Sandborgs vitskäggyvige
storbonde var en humoristisk studie av rang, och
Josua Bengtson gjorde en självständigt
utformad studie av den gamle betjänten Firs, en
av pjäsens allra viktigaste roller. Var det den
nu pensionsmässige skådespelarens sista roll
på nationalscenen, så var det en verkningsfull
sorti för en teaterns trotjänare. Alldeles
ypperlig var Nancy Dalunde som den vimsiga husan,
förvandlingen från fnittrig slyna till övergiven
gråterska gjorde hon förträffligt. Av hennes
bägge moatjéer var Hans Strååt bäst, särskilt
i sitt stumma spel, men även Erik Strandell var
fullt acceptabel som den otursförföljde
bokhållaren. Guvernantens roll utfördes vid den
föreställning jag såg av René Björling (på
premiären Mimi Poilak), som ganska oväntat visade
sig kunna spela spex med komisk fantasi.
Georg Svensson
En man i staten. Enaktare av Lars Tärnöö.
Lillebror. Skådespel i en akt av Erik
Muller. Dramatikerstudion.
Dramatikerstudions föreställning i
Borgarskolan den 10 maj blev inte någon särskilt
minnesvärd kväll. En högre ämbetsman lär
dölja sig bakom pseudonymen Lars Tärnöö,
som i enaktaren "En man i staten" tagit upp
eller snarare snuddat vid
herre-med-portfölj-problemet. Även hos en stadgad, medelålders
expeditionschef och hans hustru leva den gamle
Adam och den gamla Eva, och den farliga
vårsolen kommer dem att röra på sig. En
dröm, i vilken dagens händelser och
samtalsämnen vävas in, får illustrera hur det spritter
i naturen och hur tunna de skyddsmurar äro
som omgärda den borgerliga anständigheten.
Uppslaget är fyndigt, ehuru långtifrån nytt,
men utförandet var tämligen stelbent, och
särskilt kunde dialogen ha flutit ledigare. Olle
Florin övertygade som en utarbetad ämbetsman
med de grå tinningarnas charm, medan
Sign-hild Björkman som hustrun avgjort var några
grader för slamsig. Sven Magnuson gjorde en
bra typ av Motormannen-förföraren, och Sture
Ericson hade ett suggestivt framträdande som
Skolkamraten, tydligen något slags inkarnation
av expeditionschefens sämre jag. Interiören
från ett ämbetsmannahem var vårdad, men
"tavlan" närmast fönstret var otänkbar i denna
miljö och inte lyckad ens som symbol.
Filmskribenten Erik Müllers debutstycke för
teatern, "Lillebror", befanns vara en
ungdomlig melodram med inslag av falskt djupsinne
och psykologisk greuel. Ändå satt man inte helt
oberörd. Det fanns ett slags upprördhet, som
bådar gott även om den inte funnit sin form,
och ett dussintal repliker som verkligen gingo
fram i denna uppgörelse mellan två bröder,
förtryckaren och den förtryckte, hemlighetsfullt
beroende av varandra och den kvinna de båda
älska, den ene med härsklystnadens kärlek,
den andre med underkastelsens. Erie Söderberg
hade här med hjälp av några draperier, en
dörr, några antydande dekorationer lyckats
åstadkomma en suggestiv scenbild. Men om
stycket gjorde intryck berodde det framför
allt därpå, att huvudrollen, den undertryckte,
osjälvständige, självplågande brodern, som så
intensivt vädjar till moderligheten hos den
kvinna han älskar, fått en idealisk framställare
i Peter Lindgren, som tycks ha utbildat detta
rollfack till en specialitet — jag påminner om
hans tidigare framträdanden i stycken av så
olika författare som Ebbe Linde och Tjechov!
Magnus Kesster som förmyndarmänniskan hade
en stor tillgång i sin apparition, men det var
eljest inte mycket att göra av den
schematiserade rollen, och Ingrid Luterkort kämpade
tappert men utan större framgång med en
omöjlig uppgift. Belysningsanordningarna voro
underhaltiga som alltid på Borgarskolan.
Holger Ahlenius
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
