Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Axel Fredenholms diktsamling "Sångoffer
i öknen" är vackert illustrerad av Carl Oscar
Borg och försedd med ett förord av professor
Carl Skottsberg. Skottsberg berättar om
pueblo-indianerna i Arizona, vilka skapat en hög
kultur och äger en rik skatt av sånger och kväden.
Bland dessa indianer har Axel Fredenholm
levat, och hans dikter vill ge uttryck åt hans
rödhyade värdars föreställning om tillvaron.
Skottsberg försäkrar att Fredenholm kommer
den originära indianska diktningen så nära
som det överhuvudtaget är möjligt. Det
betvivlar man inte. Som utomordentligt skickligt
gjorda pastischer på primitiv diktning får alltså
Fredenholms dikter betraktas. Han har inte väjt
undan varken för besvärjelsesånger eller för
dikter riktade mot den vite mannen, som har
"litet hjärta" och ej kan styra sin "pratsamma
tunga". Många av Fredenholms dikter är vackra
och behagfulla. Särskilt vad bildspråket
beträffar vet man ej vad som är hans egen
uppfinning och vad han hämtat från sina
förebilder. Därför måste omdömet bli osäkert.
En icke obetydlig lyrisk begåvning kan
författaren dock icke frånkännas.
Olof Lagercrantz
De levande döda
Jean-Paul Sartre: Muren. Översättning av
Eyvind Johnson och Eva
Alexanderson-Lundström. Bonniiers 1946.
7: 50.
Om Sartre — vars namn nu är på allas
läppar — borde man kanske inte yttra sig utan
att vara grundligt insatt i hans filosofi, vilken
emellertid även för lärda fransmän lär vara
mycket svårtillgänglig. Å andra sidan
framträder Sartre i novellsamlingen "Muren" som
berättare, sedeskildrare och porträttör av
människor och livsöden. Att han är en konstnär av
stark ingivelse, därom är ingen fråga, inte
heller om att här finns lysande medel att
genomföra ingivelsen — en vitalitet, energi
och fanatisk följdriktighet som rycker oss
in i en egenartad, helvetesfärgad värld, väl
i stånd att framalstra såväl Rinnan-gestalter
som dessas hårdnackade motståndare.
Egendomlig för Sartres stil är kontrasten mellan
glasklar kyla och påträngande, brutal realism,
som om man befunne sig i en sval slaktarbutik
med hygieniska kylanordningar och rinnande
isvatten,, där förruttnelsens asflugor fått tränga
in och lägga sina ägg. I den virtuosa
tids-saitir som heter "En ledares barndom"
verkar världen omrörd som av en cyklon. Där
finns ej upp eller ned. Ej grund att stå på, ej
stjärnor att rikta sig mot. Lucien,
industrimagnatens son, blir från första stund
bortskämd och borttokad intill velighet: det enda
verkliga i honom är en känsla av att icke
existera och en dunkel, mycket dunkel drift att
någon gång få tag på vad han innerst inne är.
Men denna möjlighet till människovardande
förfuskas alltmer i den depraverade miljö där
Sartre med hårdhänt lekfullhet och uppenbar
förtjusning låter sin hjälte virvlas omkring
bland irrläror, särskilt psykoanalysens, som
enligt Sartre fuskar bort samvetskonflikterna.
Det är här fullt logiskt att uppgiften att plåga
och förnedra j udar till sist dyker fram som det
värdiga livsmålet för Lucien, varefter
ledar-tamken hastigt timras upp som pompös
överbyggnad över hans inres dunstfyllda träsk. Den
frenesi med vilken Sartre återger det kusliga,
det äckliga och det biologiskt förvända
motsvaras ofta av en egendomlig
stämningsintensitet, tårlös, omänsklig — som i Södergrans dikt:
I helvetet talar ingen, men alla skrika,
där äro tårar icke tårar och alla sorger äro utan kraft.
I helvetet blir ingen sjuk och ingen tröttnar.
Helvetet är oföränderligt och evigt.
En viss dyster storhet vilar till exempel över
"Rummet" med dess målning av en obevekligt
rak väg mot undergången. Och "Intimitet" är
en sällsamt motbjudande och sällsamt
övertygande studie över några abnorma varelsers
underliga samlevnad — i båda novellerna har
man en känsla av att Sartre har kommit åt
avvägar och irringar i själslivet som aldrig förut
har blottlagts.
Så utan baktankar kan man givetvis läsa
novellerna i "Muren", men tillfredsställande
blir det inte. Åskådningen gör sig då och då
oroande påmind i bakgrunden; man stöter
emot den som en mur eller stenläggning. Med
509-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
