Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
översatte i Panache-serien, förutsätta ett
hårdkokt inflytande. Särskilt i romanens början
är manniskoökildringen av samma korthuggna,
rudimentära, skelettartade slag som hos
Hemingway. Men man behöver i själva verket inte
förutsätta någonting annat än den franska
rasens medfödda dramatiska takt och förmåga
att göra det mesta även av en trivial situation,
dokumenterad redan hos Villon. Om man
bortser från Hemingways tidigaste böcker står
Camus på ett högre plan, hans bok är inget
frossande i åskådligheter, den är en inledning
till diskussion och som sådan strängt saklig
och opartisk.
Rent tekniskt är romanen ett mästerverk.
Camus börjar vid en punkt vilken som helst på
asfalten och drar sedan handlingens raka linje
i exakt fyrtiofem graders vinkel upp till en
punkt vilken som helst mellan liv och död.
Denma stegring och acceleration är av en
fruktansvärd verkan, så mycket mer som läsaren
hela tiden tvingas känna att han har huvudet
med sig. Handlingen är enkel. En intetsägande
kontorist i Alger begraver sin mor, som han
inte sett under hennes tre år på ålderdomshem.
Han finner sig utan nämnvärd rörelse i den för
honom meningslösa ceremonin — modern har
varit död för honom i tre år redan, de hade
talat slut med varann. Strax efteråt blir han
indragen dels i ett erotiskt förhållande, dels
i ett kamratförhållande, i båda fallen utan egen
förskyllan och av en slump. Kamraten har
någonting otalt med ett par araber apropå en
fruntimmershistoria. På en utflykt till några
nya vänner blir de skuggade av araberna. Det
kommer till en sammanstötning på den
glödheta havsstranden och kamraten blir
knivhuggen. Hjälten, Mersault, hindrar honom att ta
till revolvern, tar den ifrån honom, för hem
honom. Ur stånd att orka med uppståndelsen
i huset går han ensam ut i hettan igen, råkar
på araben, som drar kniv och avvaktar, känner
själv revolvern och skjuter i ett anfall av
solblindhet, nästan omtöcknad, först ett skott,
sedain fyra till, meningslösa, eftersom det första
träffat. Han har begått vad fransmännen kallar
"une action gratuite", vilket såtillvida är en
pendang till det perfekta brottet som det är
ett brott utan motiv. Samhällets papperskvarn
sätts emellertid i gång och motivletandet
börjar. Det är som bekant en stor apparat med
många kannstöpande instanser som inte be-
höver refereras. Romanen lämnar Mersault
dödsdömd, med en nådeansökan hängande i
luften.
Mersault är icke någon ond människa, och
han är försedd med intelligens, skönhetssinne
och normala fysiska behov. Han är icke en
’missanpassad’. Är han ett monstrum så är
han ett monstrum av desillusion. Hans stående
fraser är: att det där betyder ju ingenting, det
är för resten likgiltigt. Ändå lever han,
primitivt, omedelbart, spontant. Detta monstrum av
desillusion ställs emot ett monstrum av
illusion : samhälltet, enkannerligen rättvisan.
Primitiva är vi människor alla till dels, och
samhällsmänniskor är vi alla till dels. Vi är kluvna
i ensamhetskänsla och hjordinstinkt — Camus
har valt att renodla för att ställa den eviga
frågan på fötter: är det samhällets fel att
individerna är som de är eller är det individernas
fel att samhället är som det är? Den pågående,
på sina håll urartade diskussionen pessimism—
optimism är i själva verket identisk:
pessimisterna representerar individen, optimisterna
(med hr Gunnarsson som ordensoboist)
samhället. När man läst Camus känner man sig
emellertid som om man fått de varma fiskarna
en smula benade åt sig. Men boken bör inte
bara rekommenderas som en i viss mån aktuell
sådani utan främst som en utomordentlig,
med fransk lidelse, fransk klarhet och franskt
hjärta (sic!) given liten studie i
grundförutsättningarna för fenomenet människan.
Gunnar Ekelöf
30-tal och 40-tal
Christopher Isiierwood: Violen från
Pra-tern. Översättning av Birgitta Hammar.
Bonniers 1946. 5:50.
William Maxwell: Knoppande löv.
Översättning av Sten Söderberg. Ljus
1946. 9:—.
Notiser från desn yogapraktiserande engelska
flyktingskolonin i Hollywood kan ha gjort
vänner av engelsk litteratur en smula
fundersamma. De främsta proselyterna tycks
emellertid hittills ha gått igenom övningarna tämligen
oförändrade. Det må vara hur som helst med
511-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
