Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
W. H. Auden® för anmälaren okända nya
diktsamling, hans broder Huxley hade sitt gamla
sting kvar i "Tidens narr", och de numera
oundvikliga frälsande sanningarna på slutet av
hans romaner har ju alltid spänt över stora
områden, varför indisk religionsfilosofi inte
betyder någon förändring utan väl snarare
är att föredra framför t. ex.
förstoppningsfilosof in i "Blind i Gaza". Och den tredje ledande
yogin, Christopher Isherwood, visar nu att
han har alla sina bästa vapen kvar, säkrare
hanterade och med större räckvidd än förr.
"Violen från Pratern" handilar om
författarens medverkan som scenarioskribent i en
operettfilm med samma namn, regisserad av
den store österrikaren d:r Friedrich Bergmann.
Huvudpersonen är liksom i tidigare böcker
mr Isherwood själv, som berättar i en
vardaglig jagform. En liknande teknik används ju
framför allt av Somerset Maugham, och det är
intressant att jämföra deras metoder.
Isherwood ger genom sin ledigare och lösare stil ett
intryck av att han släpper till mera av sig själv
än den ordknappe Maugham, men man märker
vid en förnyad läsning hur sparsamt han
portionerat ut sina små ironiska självporträtt.
Man får precis så mycket av Christopher
Isherwood, som behövs för att ge d:r Bergmann en
nyanserad bakgrund, inte mer. I sina tidigare
böcker spelade Isherwood oftare ut sina känslor
för att skapa en stämning; i den nya boken
låter han nästan alltid sin omgivnings
uppträdande och yttranden ombesörja den saken.
Den entusiastiske, sluge, evigt barnslige oöh
uråldrigt vise d:r Bergmann är ett nytt
talangfullt porträtt av Isherwoods hand, värt att
sido-ställas med Sally Bowles och den excentriske
mr Norris. Bergmann är dock sin typ likmätigt
målad med djärvare och kraftigare drag än
de berlinska pastellporträtten. Hans expressiva
konversation och inpassade snabbilder av hans
överraskande reaktioner kommer vid bokens
slut hans originella gestalt att nästan resa sig
från sidorna som ett kraftfullt, något skamfilat
mänskligt monument över mellankrigstidens
oroliga Europa.
"Violen från Pratern" handlar nämligen inte
bara om en filminspelning med poänger. Med
Bergmann införs den hetsiga atmosfären från
kontinenten 1933—34 i det engelska lugnet,
och den judiske regissörens oro för sin familj
och för den österrikiska demokratin kontraste-
ras mot öbornas monumentala likgiltighet
inför dessa saker. Under den festliga berättelsen
om skapandet av ett millionpekoral löper ett
stycke orolig och tragisk tidskrönika. Med sin
skildring av de wienska arbetarnas strid mot
Dollfuss har Isherwood, nio år senare, ställt
sig vid sidan av skaldebrodern Spender,
författare till den berömda dikten "Vienna". Hela
historien om filmen kan också tas som en
liknelse om demokratins vedermödor och slutliga,
mycket diskutabla triumf.
Författaren framstår själv, som antytt, som
allmänt kulturradikal, utan särskilt intresse för
indisk religionsfilosofi. I sista avsnittet
skymtar han dock i tankarna en luftigt klar väg till
trygghet undan splittring och oro, men drar
sig för den självutplåning det skulle kräva att
beträda den. Det förefaller dock inte omöjligt
att hans nästa bok skildrar början av denna
alpstig. Till dess bör emellertid den kvicka,
intelligenta och lekande lätt berättade historien
om violen ha skaffat honom åtskilliga trogna
läsare i Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
