Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tige Lymie mer intresse än den framgångsrike
Spud. Den utanförståendes många bekymmer
och hänsyn återges med stark inlevelse, medan
den trevliges och populäres triumfer ses mer
utifrån. Det har sitt intresse att jämföra
"Knop-pande löv" med Isherwoods behandling av
ett liknande ämne i den liMa berättelsen "Ön
Ruegen Island" (i "Goodbye to Berlin"). Den
äldre författaren ger en fin och noga studerad
berättelse om förhållandet mellan två unga
män, sedda med en betraktares ögon och med
de agerande sedda som hela, slutna
personligheter. Maxwell däremot presenterar deras
lösryckta handlingar och tankekedjor skildrade
inifrån och bygger på detta sätt upp
personlighetsansatser utan bestämda konturer, mer lika
dem som den moderna psykologin accepterar.
"Knoppande löv" har vissa brister, den är
omständligt berättad och något ordrik jämförd
med den målmedvetna säkerheten hos Welchs
"Ljuva ungdom". Men William Maxwell visar
sig vara en originell, kraftfull
författarbegåv-ning, rikt utrustad, och man vill gärna hoppas
att "Knoppande löv" skall signalera en bättre
fart på den snart behövliga återväxten i
amerikansk litteratur. Åke Runnquist
Lutande torn
Katherine Änne Porter: Det lutande tornet.
Översättning av Erik Sjögren. Bonniers
1946. 6:50.
Författarinnan lär höra till de
självrefuse-rades subtila skara. Inte förrän vid trettiosex
års ålder ansåg hon sig mogen för en debut,
och ändå lär hon ovanligt tidigt ha börjat
syssla med litteratur. Det som först slår en är
också artisteriet: den utsökta porträttkonsten,
det kräsna perspektivvalet, den smidiga stilen,
som låter sig användas till ganska avancerade
naturalistiska beskrivningar utan att förlora sin
lyriska renhet. Författarinnan har utgått från
en kultiverad sydstatsmiljö, oundvikligen
kommer därför negerfrågan med på ett hörn. Det
är dock inte utan att man tycker att en novell
som "Ögonvittne" är nästan för kräset
balanserad. Den handlar om ett gammalt
negeroriginal, som själv varit vittne till slavtidens
brutalitet. Han sitter och arbetar på en liten grav-
sten, som hans husbondes ungar beställt för
att sätta på en död kanins grav. I denna
idylliska ram är två korta beskrivningar på
slavägarnas fruktansvärda tortyrmetoder inpassade.
Ett skickligt snabbporträtt — med en farligt
utspekulerad användning av komplementfärger.
Intressantast, om också inte litterärt mest
fulländad, är den långa novell, som gett
samlingen dess namn. Handlingen, eller rättare
sagt stämningen, är förlagd till det tidiga
30-talets Berlin, den spöklika tid då ridån redan
gått upp men skådespelet inte börjat. Alla är
malätna, besvikna, ställda mot väggen. Alla
längtar bort. Kryperiet frodas, men är som
vanligt förbundet med stolthet och
misstänksamhet. Resenärer på besök känner sig som
villkorligt frigivna.
Huvudpersonen i berättelsen är en ung
amerikansk konstnär. Vad som skall gestaltas är
väl en dubbel uppgörelse: först den frie
amerikanens protest mot en diktatur i vardande, för
det andra en estets växande insikt om sin egen
skuld och vanmakt. Den första uppgiften är
lättast löst. Våldsläran representeras av den
unge studenten Hans, som är groteskt förtjust
i sin politiska medalj: ett vanställande
ansikts-sår som han fått i en duell. Denne Hans är
redan inställd på nästa krig och tvekar inte ett
ögonblick på att Tyskland skall segra. "Makt",
säger han, "är det enda som har något värde."
"Jag vill måla", säger amerikanen i sin tur, och
den repliken kan vara lika rimlig och orimlig
som alla andra i samtal med en maktfilosof.
Om den unge konstnären någonsin kommer
att kunna måla är däremot osäkert. Visserligen
gömmer han sig en gång i en portgång och gör
i smyg en skiss av en hungergnagd ung
tiggare, som han nyss gett en allmosa. Men han
blir alltmera förvirrad och förtvivlad. Han är
ganska fattig själv, men berlinarnas fattigdom
är på ett helt annat sätt definitiv. Han försöker
rädda sig genom att bedriva välgörenhet och
skänka bort sin röck åt en granne, men blir
snart överbevisad om det oförskämda och
oförnuftiga i ett sådant tilltag. Han bär på en
föraning om en katastrof, han tycker överhuvud
alltsammans är fruktansvärt, men känner sig
själv hjälplös; vad kan han egentligen göra?
Han förstör genom sin klumpighet sin
värdinnas sentimentala suvenir, en billig
gipsmodell av det lutande tornet i Pisa: hans
symboliska delaktighet i skulden. Han både avskyr,
6 BLM 1946 VI
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
