Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
fruktar och känner sig bunden vid denna
spökvärld.
Och författarinnan lämnar honom bryskt,
sedan hon fått honom att rulla "ihop sig till
eo knut i leda och missnöje med sig själv".
Den amerikanska isolationismens huvudvärk
sedan den druckit av det tyska ölet — är det
den som hon velat förutsäga?
Werner Aspenström
Remarques nya roman
Erich Maria Remarque: Triumfbågen.
Översättning av Gösta Olzon. Bonniers
1946. 12:50.
Hos de tyska frontsoldater vilka efter att ha
legat och kravlat i lervällingen och utstått
trum-eldens inferno 1918 återvände från fronterna
till hemorten, ledde upplevelsen av döden
antingen till en nihilism, en antihumanism, för
vilken Ernst Jünger länge var en av de mest
utpräglade representanterna. Hos andra f. d.
frontsoldater ledde samma upplevelse till en
humanism, som i gemenskapskänslan, i
kamratskapet såg ett dyrbart värde som det var värt
att kämpa för på inre fronter. Remarque och
med honom de pacifistiska tyska skriftställare
som snart skulle avlägga vittnesbörd om vad
det moderna kriget i grund och botten var,
tillhör denna humanistiska grupp, som med tiden
tvingades gå i landsflykt, när nihilismen i
nationalsocialistisk kapprock för en kort — d. v. s.
alltför lång — tid sattes i högsätet inom
Tyskland. I landsflykten har Remarque tidigare,
bl. a. med romanen "Vrakgods", gjort sig till
tolk för de fosterlandslösa. Hans nya roman,
"Triumfbågen", förträffligt översatt av Gösta
Olzon, utvecklar också kamratskapets, den
mänskliga solidaritetens tema, och även denna
gång rör sig författaren bland flyktingar, bland
människor som flytt undan Gestapo och för en
osäker och ångestfull existens.
Miljön är Paris strax före det andra
världskriget. Bland flyktingarna på "Hotel
International" lever en viss Ravic, som en gång flytt
från sitt tyska hemland sedan han — inte
fruktansvärdare än tusentals andra men inte
heller lindrigare — plågats av Gestapo under
bödlarnas "förhör". Ravic är en pseudonym,
vilken i ordningen kan dess bärare knappast
erinra sig själv. Men han är såtillvida relativt
lyckligt lottad som han i Paris i sin egenskap
av skicklig kirurg skaffat sig ett tämligen
hyggligt levebröd: han är engagerad på en
privatklinik, där han av en fransk läkare begagnas
att utföra "svarta" operationer. En liten
bråkdel av de ofta höga läkararvodena hamnar
i hans egen ficka — den ojämförligt största
parten stoppas i hans uppdragsgivares plånbok.
En annan syssla har Ravic som läkare vid
en inte särskilt fashionabel bordell. En av
Remarques avsikter med denna roman har
tydligen varit att ge en autentisk bild av
förvirringen och korruptionen i Frankrike under
mellankrigsperiodens sista år. Polisen var
korrumperad, tydligen i förfärande hög grad.
Läkarkåren likaså, åtminstone i ganska stor
utsträckning. Det är ingen uppmuntrande bild
av sund demokrati denna roman ställer oss för
ögonen; och många tidigare litterära
vittnesbörd bestyrka trovärdigheten av Remarques
iakttagelser.
Men de dramatiska trådarna består i en
kärlekshistoria och den hämnd Ravic för egna och
mångtaliga andras namnlösa lidanden utkräver
på den Gestapobödel han en dag igenkänner
bland de allt talrikare tyska "turister" som
befolka Paris’ kaféer, hotell och bordeller.
Kärleken till den vackra men bräckliga Joan, också
hon tillhörande de landsflyktigas fördömda och
neurotiska skara, betecknar för Ravic ett
uppvaknande ur den känslolöshet varmed han måst
bepansra sig i en svår och sällsport prövande
existens. Denna kärlekshistoria, som slutar med
den kvinnliga partens tragiska död, har några
moment som kan verka en smula filmmässigt
arrangerade. Men ofta kommer här Remarques
rena och sanna mänsklighet till tals: "Att
människor älskar varandra är det enda som betyder
något — ett under och det naturligaste som
finns, det har jag känt i dag, när natten
blev en blommande buske och vinden luktade
smultron. Utan kärlek är man bara en död på
semester, ingenting annat än ett par data och
ett namn, och man kan lika gärna dö ..."
Hårdfjällade änglamiakerskor, korrumperade
poliser, småborgerliga bordellmammor,
flyktingar som drives i döden, tysk infiltration i ett
Frankrike som seglar mot krigets bråddjup,
nervp åfrestande operationer av societetsdamer
med cancer och fattiga flickor som råkat i
514-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
