Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
olycka, mordet på en blond bestie och en
olycksalig emigrantkvinmias död för ett skott avlossat
av ert beundrare som hon inte älskar — det är
de brokiga ingredienserna i Remarques roman.
Och ändå har man vid denna uppräkning glömt
en konstitutiv ingrediens: den består av
Cal-vados. Många av replikerna i denna roman rör
sig om dryckjom och i all synnerhet om den
i och för sig ingalunda föraktliga dryck som
heter Calvados. Därmed har recensenten bara
velat påpeka att denna roman lider av en viss
uttänjdhet. Något i den står på gränsen till
rafflet. Men mycket, tillräckligt mycket, finns
där av oförfalskad och renhjärtad känsla och
av en diktares besatthet. Remarque har än en
gång hos sin stora läsekrets inskärpt, att det
enda viktiga är kärleken till det mänskliga i dess
altruistiska manifestationer, men också att hatet
till det förhatliga är nödvändigt att hålla vid
liv. Johannes Edfelt
Svenska gestalter
Lucien Maury: Uamour et la mon cTErnst
Ahlgrén. Le roman vécu d’une romancière
suédoise. Paris 1945.
Vilhelm Moberg, Sivar Arnér: Hatets och
kärlekens diktare. Ragnar ]ändel. Förlaget
Frilansen 1946. 1:50.
Torsten Fogelqvist: Postludium. Kultur och
politik. Norstedts 1946. 12:50.
Om jag inte misstar mig, var det en fransk
forskare och kritiker som först karakteriserade
Victoria Benedictsson som en ibsenhjältinna.
Den fina och säkra uppfattning som här
skymtade fram har inte bringats på skam av den
franske kritiker som senast ägnat en hel volym
åt vår svenska författarinna och hennes snåla,
tragiska livsöde, nämligen Lucien Maury, vår
kulturs trofaste, outtröttlige introduktör bland
sina landsmän. Än en gång är man i tillfälle att
häpna inför den djupt initierade bild han
förmått göra sig av förhållandena i vårt avlägsna
land, av våra andliga hävders historia och
inför den skicklighet varmed han förmedlar den
åt fransk publik. För svenska läsare innehåller
hans bok ingenting nytt — det vore också
orimligt begärt! — men den ger en alldeles
förträfflig sammanfattning av den svenska
forskningens resultat och först och sist ett livs
levande porträtt, personligt uppfattat och målat,
underbyggt med rikliga citat, och som
avslutning ett representativt urval av Victoria
Benedictssons uttalanden i brev och dagböcker. Den
svenske läsaren frapperas kanske framför allt
av två ting: hur bra Ernst Ahlgrens sobra,
fasta, vattenklara prosa gör sig i fransk
översättning, och hur naturligt och väl hela hennes
öde, hennes kärlek och hennes död, låter sig
berätta på franskt tungomål. Franskan är nu
en gång kärlekens språk framför andra, och
känslolivets alla nyanser komma vida bättre
till sin rätt på franska än på svenska, nota
bene om tolken är så kunnig och följsam som
M. Lucien Maury. Känslan av det egna språkets
fattigdom framkallas till exempel redan av
Maurys karakteristik av relationerna till Axel
Lundegård som en "amitié amoureuse";
förgäves skall man leta efter ett svenskt uttryck,
som lika adekvat, lika enkelt och behagfullt
återger hela det komplicerade förhållandet!
Sedan kan det ju inte hjälpas, att den svenske
granskaren, och särskilt då 80-talsforskaren,
sätter ett och annat litet frågetecken i kanten.
Det tycks sålunda ha undgått M. Maury, vilken
chock som upptäckten av äktenskapets fysiska
sida innebar för den omogna flickan, som gift
sig utan kärlek, och att den utlöste de första
självmordsförsöken; dem omnämner han blott
flyktigt i annat sammanhang. Och jör sta delen
av "Elsa Finne" kan omöjligt begagnas som
källa för Victoria Benedictssons liv; den är fritt
fabulerad av Lundegård, och blott andra delen
utgöres av hennes dagboksanteckningar. Den
franske kritikern har avstått från att i Ernst
Ahlgrens egna skrifter söka följa spåren av
förbindelsen med Georg Brandes, vilket eljest hade
varit ett tacksamt studium ur hans speciella
synvinkel, och han tycks inte ha observerat, att
förhållandet blev intimt först i november 1887,
vilket annars klart framgår av breven till Ellen
Key 2 december och Brandes 11 december och
bekräftades av självmordsförsöket i januari
1888.
Min enda mera allvarliga invändning mot
Lucien Maurys vackra, förståelsefulla bok gäl-
515-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
