Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Nyckeln i hans tidskritik blir därför idén om
en upplösning. Redan på det första kapitlets
första sida förekommer ordet upplösning fem
gånger. Man skulle kunna säga att han tänker
sig utvecklingsprocessen fortskrida enligt ett
slags bakvänt dialektiskt schema. Syntesen
utgörs av ett idealt fritt samhälle, som för första
gången trädde in i historien under den
borger-ligt-liberala eran. Antitesen och tesen utgörs av
revolutionen och motrevolutionen. Det gamla
fria samhället har upplösts, och vi har råkat
in i "det tragiska tvångsläget mellan
revolutionens och motrevolutionens absolutism". Man
har endast att välja mellan olika
kollektivordningar. När till och med frihetens och
humanismens makter på det sättet måste anta en absolut
form för att åtminstone kunna hävda sig utåt,
"då börjar ynselns tid —- det skede, då allt blir
meningslöst, emedan verkligheten icke längre
har någon mening, ja varje mening med livet
går förlorad". Denna pessimism upphävs inte
av att författaren på bokens sista sidor ger
uttryck åt en förtvivlad förtröstan på Gud och
i någon mån på västmakterna.
Den västerländska civilisationens förfall kan
iakttas på alla områden, inte minst tydligt på
det andliga. De stora sociala impulserna, både
de borgerliga och de proletära, har förlorat sin
kraft. Det existerar inte längre något
allmängiltigt credo, själva trosförmågan är i
upplösning. Typisk för den nya livskänslan är
förskjutningen från de etiska värdena till de rent
materiella nyttovärdena. Författaren betraktar
inte med enbär ovilja diktaturernas försök att
skapa ett nytt livsevangelium. Det skedde
visserligen på artificiell väg och med falska medel,
"men de har förstått, var det egentliga
problemet ligger".
Statens opolitiska karaktär kan inte längre
upprätthållas, den blir ett organ för den ena
klassens förtryckande av den andra. Staten
uppsuger samhället, allting underordnas nyttan
för det allmänna. När sedan denna klyvning
mellan samhällsordningarna "urartar till kamp
för tillvaron mellan världsväldena", då har
kulturkrisen blivit akut.
Samma upplösningssymtom kan märkas inom
det ekonomiska livet. De yttrar sig i en
funktionsrubbning i det fria näringslivets
mekanism, i utvecklingen från ett fritt näringsliv till
ett ekonomiskt tvångssystem. Följden blir den
att det uppstår en maktstrid mellan olika klasser
och grupper för att erövra näringslivet och
därmed nyckeln till den politiska makten. Krisen
inom det ekonomiska livet utmynnar således
även den i en strid om maktmonopolet.
Rauschning försvarar fanatiskt den fria
konkurrensens gudom.
Hur viktigt det än är att söka avskaffa brutalitet,
bristande jämlikhet och orättvisa i samhällslivet,
innebär det likväl att man förbiser det ekonomiska livets
autonoma natur i ett fritt individualistiskt samhälle,
om man väljer detta till ett medel därtill. Lika litet som
för vetenskap eller konst kan någon moralprincip
vara bestämmande för det ekonomiska området. Alla
dessa livssfärer är underkastade sina egna immanenta
lagar.–-Industriens oinskränkta rätt att
anställa och avskeda arbetskraft är visserligen till följd
av den brutalitet, varmed den utnyttjas, ur social och
politisk synpunkt högst impopulär, men den är ett
nödvändigt instrument för den ekonomiska processen,
om dess mekanik skall kunna upprätthållas.
Välfärdsekonomin leder obönhörligt till
totalitär hushållning och därmed till demokratins
undergång.
Jag gissar att den mest energiska PHM-it
måste baxna inför en så tydligt uttalad
ekonomisk amoralism. Frammanandet av
vetenskapens och konstens frihetsbehov verkar inte
övertygande. Huvudfeiltet i jämförelsen ligger
i det att konstnärens och vetenskapsmannens
arbete på ett helt annat sätt är individuellt och
teoretiskt, de använder sig inte av människor
i sitt skapande, medan
industrimannen-arbetsgivaren måste utnyttj a levande material för att
nå sin privata profit. I det senare fallet blir det
således fråga om relationer mellan människor,
mellan de som har frihet och möjlighet till att
avskeda och de som har frihet till att avskedas,
och därmed är ett moraliskt ställningstagande
oundvikligt. Rauschning är själv moralist, när
han tar parti för profitintresset mot
trygghetsintresset.
Inte mindre diskutabel är hans uppfattning
om privategendomens etiska och
personlig-hetsdanande betydelse. "Ingen argumentering
i världen kan bortresonera det faktum, att den
västerländska kulturen står och faller med
möjligheten till personlig egendom, till att äga de
medel, genom vilka man kan bli en
personlighet –-—." Med vilken rätt kan man göra
den privata äganderätten till
produktionsmedlen till något typiskt för västerlandet?
Kannibalernas knivar och köttgrytor är väl också
personlig egendom. Överhuvud bör man
kanske akta sig för att bedriva kulturmystik av det
518-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
