Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
lokalen i "Kärlek", slarvet och slappheten mot
frambrytande vilja att göra någonting bra av
livet i "Borttappat", livsallvaret som kämpar
mot nihilismen i "Det förlorade ansiktet". Mot
tillvarons nedbrytande makter — slentrian och
militarism och grymhet, maskulin känslotorka
och feminin förljugenhet — sätter författaren
äktenskapet som förnämsta livsvärde. Och det
är ju ett tema med utvecklingsmöjligheter.
Margit Abenius
August Strindberg: Före Röda rummet.
Strindbergs ungdomsjournalistik.
Strindbergs-sällskapets skrifter 1. Bonniers
1946. 8: 50.
Det nystartade Strindbergssällskapet har
börjat sin utgivning med en prydlig volym,
innehålande det bästa av Strindbergs
ungdomsjournalistik 1869—79. Utgivningen har skötts
av fil. lic. Torsten Eklund, vars noggranna
bibliografi tidigare gjort det möjligt för den
intresserade att utan tidsspillan hitta önskade
strindbergsartiklar. Det här föreliggande
urvalet omfattar de intressantaste bidragen, de
för utvecklingen mest belysande och de, som
omtalas i "Tjänstekvinnans son". Samlade ger
dë, som utgivaren påpekat, en tämligen god
bild av den rörlige unge författaren, och det är
på många sätt en bild som skiljer sig från dën
vanliga, vilken väl främst byggts upp av
Strindberg själv. I den fanns inte rum för de ljusare
sidor, som avspeglas i t. ex. de kvicka och
elaka breven från landsortsteatern, och ännu
mindre för den burleska humorn från bidraget
i Pounsch. Strindberg måste ha varit en
utmärkt journalist, vaken, mångsidig, polemisk,
hungrig på faktia och snart rätt säker i stilten.
Här finns som sagt ala de från
"Tjänstekvinnans son" välbekanta artiklarna, studien över
Wilhelmina Stålberg, som betalades med
femton kronor, några inlägg från
försäkringstidningen, berömmet åt fröken Dolcke,
riksdags-referat, sandhamnsbrev och korrespondens till
landsorten^ Intressantast är dock
konstartiklarna. Deras frejdiga, anti-esteticerande ton
bryter kraftigt mot de som följetonger löpande
referat av konstverkens utseende, som på
1870-talet nästan helt ersatte konstkritiken. En idé,
som likaväl kunde ha kläckts i dag, ja, som
faktiskt har kläckts i dag, är också tanken på
billiga goda reproduktioner åt folket i stälet
för dålig originalkonst. Åke Runnquist
Lorenz von Numers: Ordkynne. Söderström
& Co. Helsingfors 1945.
Flanören-kåsören har gamla anor i finländsk
litteratur. Medan kåserandet på den här sidan
Östersjön visar tendenser att förlora sig i den
allmänna trafiken av tvivelaktiga vittigheter
och i tidningsjäkt, tycks man ännu där borta
flanera på den fasta trottoaren från
sekelskiftet, en trottoar som är stenlagd med
desillusion, skeptisk livsvisdom och en omfattande
fait-divers-bildning av det slag som man endast
kan förvärva om man då och då söker skydd
för världen i en antikvarisk bokhandel.
Åtminstone tycks detta vara Lorenz von Numers’
fall, och det är bara ett bevis på traditionens
fasthet att han kunnat göra så i en tid av oro
och allmän ovisshet, när till och med flanören
får ikläda sig vapenrock.
"Ordkynne" är en osovrad bok, och en del
av kåserierna har kanske en väl mycket
tillfällig karaktär, men härtill är bara att anmärka
att varken boken eller styckena ger sig ut för
att vara annat än de är. Av en ganska
säregen tjusning är bilderna från Karelen, de har
mycket av valör- och avståndsmåleri. Bakom
några minnesbilder från resor anar man en
stilla men inte desto mindre stark vantrivsel
i den nationalistiska tidsmiljön och en
hemlängtan bort, medan Helsingforsbagatellerna
snarare offrar åt det galghumoristiska.
Författaren är en blaserad gentleman av redan
markerad profil. Någon gång kommer han utan
tvivel ha orsak att skriva memoarer, ty han
förefaller mig vara av den typ som vill se saker
på håll och som gärna skulle måla minnets
och det förflutnas i olika dagrar och skuggor
skimrande livskulisser. Gunnar Ekelöf
Romain Gary: Europeisk uppfostran.
Översättning av Karin Alin. Tiden
1946. 6: 75.
Det har ju under kriget varit en spännande
neutral lek, inte minst bland unga författare,
att avståndsuppleva fronttillvaron, att skriva
sig bort till mer ockuperade land än det egna,
kanske för att tilfredsställa det eviga
flykt-behovet, kanske för att avreagera det trivialaste
av mindervärdeskomplex: att vara beredd
att offra allt för t. ex. friheten men hindras av
att vissa färjor och järnvägståg plötsligt
inställt trafiken. Då blir frontleken av de mest
521-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
