Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Knut Jaensson: Lars Hård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
LARS HÅRD
Livets politik
Det verkliga befinner sig alltid i opposition.
Paul Valéry
1
Det Kar inte tagit fullt tio år för att
förvandla Fridegårds trilogi om Lars Hård från
"en onödig bok" och en bok "som borde hetat
porträtt av en lymmel för att inte lura
godtroget folk" till ett aktat verk och ett av
det svenska trettiotalets betydelsefullaste
prosaarbeten. Men den moraliska indignationen
brukar ju när det gäller konst inte vara särskilt
långlivad, och det är förmodligen inte så
många som erinrar sig att Hård-seriens första
volym för inte så länge sedan ansågs vara
"ett enida sorgligt bevis på hur långt det är
till botten i träsket modern svensk
litteratur".
Den våldsamma upprördhet och antipati med
vilka den ledande och dem icke ledande kritiken
i så ofantligt stor utsträckning reagerade inför
framför allt trilogins båda första delar, "Jag,
Lars Hård" och "Tack för himlastegen", saknar
ju inte motstycken i modem svensk
litteraturhistoria, men denna indignation har ändå vissa
drag som gör den till något speciellt och något
speciellt intressant. Man har pekat på
tidsomständigheterna och fått fram en del synpunkter
ur dem.
Hitler hade nyligen övertagit makten i
Tyskland och förde som bekant en energisk
kampanj mot omoraliska tendenser i konst och
litteratur. I Berlin hade en ryktbar svensk lit-
teraturkritiker med tämligen oblandad glädje
sett lågorna förtära massor av volymer,
ovärdiga det tredje rikets idealistiska inriktning
och standard. Och i Sverige hade man börjat
en hotfull upprustning för att värna vad
Bergson kallar för "dein slutna moralen". Kravet på
en effektiv vitmening av skrifternas grifter var
inte längre att skämta med. Förläggarna
skämtade inte heller. De var skrämda på allvar. En
fruktade att publicerandet av "Jag, Lars Hård"
skulle följas av ett "ramaskri", och han
fruktade rätt. Men förläggarna insåg i allmänhet
att boken hade stora och ovanliga konstnärliga
förtjänster. Det tyckte däremot som regel inte
kritiken, vilken i själva verket var om inte
fegare så i varje fall omdömeslösare, rent
estetiskt sett.
De grumliga vågor av moralisk indignation
som då och då rullar in över de svenska
tidningarnas spalter brukar fräsa och stänka
omkring sig åt många håll, men de brukar också
till slut visa sig ha ett bestämt mål. Det slutliga
målet för vågsvallet på trettiotalet var Lars
Hård, det var för boken om honom som det
verkliga ramaskriet var reserverat.
De så kallade proletärförfattarna hade efter
enstaka rekognosceringar och framstötar i
1900-talete förgrundsterräng med ens på bred front
brutit igenom i trettiotalets början. Vid dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
