- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XV. 1946 /
549

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Knut Jaensson: Lars Hård

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LARS HÄRD

mitt rentav dominerade de skönlitteraturen.
Kritikerna hade, skulle jag tro, inte sällan hunnit
bli både irriterade över dessa intränglingar på
bildningens privatmarker och uttråkade av e(n
litteratur som uteslutande rörde sig i för många
av dem tämligen främmande miljöer.
Svallvågorna från den i glömskans och förintelsens
tyska innanhav utkastade entartete Kunst kom
att i Sverige i stor utsträckning dirigeras mot
den folkliga realism som blivit en av följderna
av autodidaktemas genombrott. "Jag, Lars
Hård" skulle alltså i sista hand ha blivit ett
offer för den i klasskampen tillfälligt
övermäktiga reaktionen och dess moraliska hyckleri. Ja,
så skulle mani väl kumnia uttrycka sig, om man
så önskade.

Men main skulle också kunna se saken mera
individuellt. Ätt det i angreppet på "Lars Hård"
fanns ett inslag av klasskamp, att striden också
var en strid mellan "de två nationerna", det
kan väl ingen uppriktig på allvar förneka. Men
här som armars bestämde samhällsställningen
ingalunda reaktionen hundraprocentigt.
Fridegårds försvarare var inte bara
"proletärförfattare" som han själv utan också personer,
komna ur en helt annan social miljö än hans
egen. I själva verket tycks det allra mest
avgörande för inställningen till "Lars Hård" ha
varit i hur hög grad man identifierade sig dels
med en viss samhällsklass, dels — och
kanske framför allt — med en viss människotyp.
Identifierar man sig inte med någon viss
samhällsklass så har man geniast mycket större
möjligheter att identifiera sig med människan
bakom hennes klassbetonade utformning. Men
om sj älva denna människa innerst står i
opposition, fordras det då inte för att kunna
identifiera sig med henne att man på ett eller aranat
sätt också för egen del känner sig som medlem
av ett minoritetsparti?

"Lars Hård" är ju inte skriven för att direkt
sätta problem under debatt. Den slutar inte
med att till läsaren rikta den klassiska frågan:

gjorde ham rätt? Som alla mer eller mindre
förtäckta självbiografier är den avsedd som ett
självförsvar, ett försvar inte för varje enskild
handling som huvudfiguren gör men för hans
karaktär som helhet.

Men det egendomliga med boken var ju att
flertalet läsare antingen inite märkte att det var
fråga om ett självförsvar eller — vilket nästan
kommer på ett ut — inite tyckte att den var
något försvar. "Hur skickligt den än är gjord,
så är det i alla fall historien om en drulle",
förklarade en av de många förläggare hos vilka
författaren försökte placera manuskriptet till
"Jag, Lars Hård". Och det var vad de allra
flesta tyckte.

När boken just hade kommit ut råkade jag
befinna mig i det inre rummet till ett
stock-holmsanitikvariat som var ett slags
samlingslokal för bland annat några av Fridegårds
sympatisörer. Man diskuterade livligt den
nyutkomna och angripna volymen, som man
naturligtvis hyste den största konstnärliga respekt
för. Men till min häpnad förklarade en av
författarens beundrare —• några andra var för
övrigt inte närvarande — att hjälten, Lars
Hård alltså, naturligtvis var en osympatisk
figur. Och om jag inite minns fel blev flertalet
av de närvarande överraskade när jag sade mig
inte kunna dela denna uppfattning.

Det famns bland Fridegårds beundrare till
och med de som trodde att han i Lars Hård
hade velat teckna en typ som han tog bestämt
avstånd ifrån. Man kunde vara radikal och
helt på proletärförfattarnas sida och ändå som
något självklart tycka illa om hjälten i trilogins
första volym, hur mycket större antipati måste
man då inte känna för denine hjälte i så kallade
borgerliga kretsar.

Att en person som har ordet i sin makt, att
en författare med fria händer att mildra här
och lägga till rätta där inte när han berättar
i eni stil av Dichttmg und Wahrheit lyckas
väcka sympati för ett ungdomsliv så uppfyllt

549

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1946/0565.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free