Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Rabbe Enckell: Lyrisk modernism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RABBE ENCKELL
LYRISK MODERNISM
Må det tillåtas en finlandssvensk modernist,
som tack vare den strängt genomförda litterära
isoleringen inte kunnat följa med den senaste
utvecklingen i Sverige, att göra en del
kommentarer med anledning av diskussionen om
modernismen i BLM :s senaste nummer.
Kommentarerna åsyftar närmast information, ehuru
dem getts formen av kritisk randanmärkning.
Med förvåning konstaterar man, att
kommentatorerna i BLM i sin analys av 40-talets
lyriska modernism helt bortser från, att mycket
av det som nu framförs i Sverige var aktuellt
i Finland redan på 20-talet. Jag har förgäves
sökt en antydan om, att det i Finland
utgavs en tidskrift som hette Quosego, i vars
programartiklar uttalas åtskilligt av det som
betonas i den aktuella debatten i dagens
Sverige. Självfallet sätter jag inte i fråga att
nämnda tidskrift gått kommentatorerna förbi,
men det förefaller en finländsk modernist
groteskt att, då man hänvisar till franska
surrealister och T. S. Eliot som en inspirerande
bakgrund, man förbiser en annan bakgrund som
står att finna på närmare håll.
I Quosego finns uttalat ett formkrav, som
väl stämmer överens med 40-talets i Sverige:
en inre formuppfattning, som inte gör någon
sträng boskillnad mellan innehåll och form,
utan hävdar att de oskiljaktigt griper in i
varandra. I Quosegos estetiska programartiklar
med deras krav på inveckling, symbol och
koncentration eller "förtätning" ingår allt det
väsentliga i 40-talets lyriska ansikte. Därmed
vill jag ingalunda frånkänna 40-talet full
självständighet vid tillämpningen, men det kan vara
av vikt att framhålla var principdiskussionen
i första hand uppträtt, i synnerhet om man
betänker att de finländska modernisterna fick
gälla som strykpojkar i 20-talets svenska
journalistik, som försenade dadaister och
"cell"-samma dårar. (Om Diktonius’ "Stark men
mörk" skrev Selander 1930: "jag begriper platt
ingenting", Björling nämndes som den "sista
ståndaktiga tennsoldaten" etc.)
Och då kommentatorerna i 40-talet spårar
en tendens till klassicism i motsättning till
30-talets subjektivism och primitivism, så
förtjänar det kanske att påpekas att en klassicistisk
tendens redan på 30-talet gjorde sig märkbar
i finländsk modernism, en utveckling som
radikalerna från 20-talet själva dragit med full
konsekvens. Vår subjektivism liksom vår
klassicism uppvisar visserligen andra drag än
40-talet, men utvecklingen har gått samma väg.
Läser man Quosego fördomsfritt inser man
att programmet uppställts så vittsyftande och
med hänsyn tagen till skilda personliga
temperament att verkningarna därav bevarats friska
i årtionden.
Varför erkännes inte detta offentligt i dagens
diskussion? Frågan inställer sig helt spontant
och naivt: i Finland har man nämligen inte
lärt sig att lika systematiskt som en
uppbådsnämnd räkna årgångarna utan blott
personligheterna. Vem kan läsa Björling utan att erkänna
hans lidelsefulla strävan efter ett moraliskt och
560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
