Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Rabbe Enckell: Lyrisk modernism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RABBÉ ENCKELL
människa, fåfäng, ytlig, arrogant och sj
älv-bedräglig, en person med vanprydande
utväxter, ingalunda sedda som av
tidsförhållandena betingade, utan i organiskt sammanhang
med vad det innebär att födas på denna jord
iförd naturlig narrkåpa.
Denna centrala ställning hos det privata som
det signifikativt mänskliga lyft i konstens ljus
upp ur tidens hålighet tyckes mig 40-talet
förbise. Att känna en människa på pulsen, utan att
tvinga henne att expandera mot olika icke
omedelbara sammanhang!
Dikt är en avklädningsprocedur, ett försök
att nå den mjuka kärnan bakom skalet. Allt
för att nå väsentligheterna. Det finns mycket
som bygger opp vårt medvetande, men allt
i det är inte lika centralt, inte lika nödvändigt.
För att nå en hållbar livsprincip måste vi
ständigt sovra materialet. Lyrik är innerst ett
utslag av detta sovringsbehov, ett etiskt
rengörande som har sin motsvarighet i ett estetiskt.
Vi måste reducera oss på en del punkter för
att framstå tydligare på andra. Lyrik blir så
en verksam makt i gestaltande av det
mänskliga inom oss. Tidskonflikterna,
generationsupplevelserna prövas i ljuset av primära
livssammanhang och inför kategoriska imperativ
i vårt medvetande, även med hänsyn till
erfarenheter andra gjort under andra tider
och som vi omedelbart måste erkänna har
betydelse för oss. Även i ljuset av vårt
njutningsbehov, av vår bekvämlighet, av vår
nonchalans, allt som kan räknas höra med till
temperamentsgrunden. På så sätt blir en sovsäck
reellt psykologiskt en lika uttrycksfull symbol
som "fulländningen stansas i plåt". Symbolen
har sitt värde i det reala, om så ej är blir den
ett påhäng, ett ornament i papier-maché och
faller till marken som den poetiska örnen under
senromantikens akademiska år. Detta är inte
en kritik utan ett erkännande av "mannen utan
väg", där symbolerna oftast har ett reellt
psykologiskt underlag.
Men det kan vara farligt att skapa sig ett
tidskartotek av användbara symboler med
anknytning till vad som rör sig i tiden. Den som
gör det blir lätt lik en frimärkssamlare som
breder ut sin samling på ett bord ute i det fria.
Innan han hunnit klistra in den har ett
vindkast sopat undan hela samlingen. Symbol får
inte bli terminologi. Det är på nyanserna det
kommer an, icke på strukturen. Det är det
klassiska.
I Sverige uppfattas diktaren som en röst,
ett språkrör för grupperfarenheter inom
samhället eller inom sin generation. Hos oss mer
som en personlighet i sig. Man kan bilda skola
i Sverige. I Finland har ingen verkat
skolbildande. Det är oss främmande, ty vi ser inte
i tiden ett medvetenhetskollektiv. Vi ser främst
i den en ordinär angelägenhet, som kräver ett
reellt tag för att bemästras, och vad övrigt är
förfogar vi över som en personlig egendom att
förkovra. Vårt känsloengagemang befinner sig
på annat håll, i lusten att nyupptäcka natur och
nödvändighet i frilagda sammanhang. I
rikssvensk lyrik är det spekulativa draget mera
framträdande, hos oss det vegetativa med
tonvikt på det animala och omedelbart personliga
(vilket icke är detsamma som primitivism).
562
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
