Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Willy Strzelewicz: ”Att leva farligt”. Anmärkningar till existentialismen. Översättning av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’ATT LEVA FARLIGT"
gång också i de politiska debatterna.
Studenterna hade med ungdomlig iver betygat sin
goda vilja att förhindra ett framtida krig.
Haidegger sade inte ett ord i denna
angelägenhet. Men han bestred studenternas kompetens
att yttra sig i denna viktiga fråga. "Ty" — så
sade han — "den som inte legat i en skyttegrav
bakom ett maskingevär, han vet ännu inte vad
livet är."
Med denna lilla sats lämnade Heidegger, en
medlem av den av myter omspunna
"front-generationen" som spelade en så stor roll i
efterkrigs-Tysklands politiska liv, nyckeln till
sin filosofi och dess centrala paroll "att leva
farligt".
En stor del av den unga intelligensen hade
ännu 1914 dragit ut i kriget med en mer eller
mindre obruten tro på den västerländska
kulturens viktigaste idealistiska traditioner.
Kärnan i denna idealistiska tro bestod i förtroendet
till den enande kraften i de stora formskapelser
som den västerländska kulturen skapat på alla
områden. Den västerländska människan hade
under århundradenas lopp uppbyggt en egen
värld av "det sanna, det goda, det sköna" i
detta de stora formernas kosmos och hade hyst
den tron, att den i dessa former åtminstone
gripit, åter lärt känna eller åter gestaltat en
väsentlig del av hela världens oföränderliga
grundläggande ordning. Detta förtroende hade
visserligen utsatts för mycket tvivel. Det sannas,
godas och skönas formvärld hade antagit många
uppenbarelseformer. Likväl hade den
övertygelse som vunnit fäste under de sista två
århundradena bland den västerländska
intelligensen förblivit förhärskande, nämligen att
människan i matematikens och logikens axiom,
i det skönas ursprungliga harmonier, i
religionens bärande symboler, i moralens högsta
budord, i rättens majestät eller också i naturens
"järnhårda lagar" lärt känna kosmos’ "inre"
väsen eller åtminstone funnit den slutgiltiga
vägen till fortskridande insikt. I kunskapen om
eller reproduktionen av denna formvärld syntes
människans på motsatser så rika liv ha fått sin
definitiva, objektiva mening, sin halt och sin
förpliktande riktning.
Enligt detta synsätt kunde tillvarons
spänningsförhållanden och motsatser ta sig ut bara
som illusioner, och hotfulla fakta såsom död
och förintelse vore blott flyktiga skuggor som
visserligen övergående kunde fördunkla de
eviga formernas kosmos men likväl inte
förmådde förstöra det. Om den enskilda
människan genom sin verksamhet deltagit i denna
ideala formvärld, kunde visserligen hennes
tillvaros synliga del förintas av döden, men
hennes "väsentliga kärna" var inte underkastad
detta dystra öde. Sådan var den västerländska
intelligensens och dess ledande andars
idealistiska tro.
Denna tro hade redan fått svåra stötar under
1800-talet genom den sociologiska och
biologiska "ideologiska demaskering" som Marx
och Nietzsche utfört, genom Kierkegaards hån
över den mänskliga Münchhausenanda, som
lyfter sig själv i håret och försöker kravla sig
upp ur timlighetens sump till oändligheten, och
vidare genom den positivistiska kritiken. Men
den slutliga stöten satte dock in först under
intrycket av det första världskriget. "Världskriget
blev i min egen erfarenhet katastrofen för det
idealistiska tänkesättet överhuvudtaget", skrev
den kristligt sinnade tyske religionsfilosofen
Tillich. Därmed sammanfattade han endast vad
som var bevekelsegrunden hos en stor del av
den tyska intelligensen och hos Heidegger.
I skyttegraven bakom maskingeväret måste
världen se helt annorlunda ut än i den
idealistiska föreställningen. Död, förintelse, hot och
fara, tillvarons alla svåra disharmonier, vilka
den idealistiska filosofin hade velat ta gadden
ur och "civilisera" såsom flyktiga skuggor eller
villfarelser, trädde med obeskrivligt eftertryck
i det dagliga livets medelpunkt under detta
krig. Låg det inte nära till hands att nu betrakta
579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
