Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Willy Strzelewicz: ”Att leva farligt”. Anmärkningar till existentialismen. Översättning av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’ATT LEVA FARLIGT"
Den moderna tekniken är en skapelse av
uppfinningsförmågan och sanningssökandet, alltså
just av alla den västerländska människans
"idealistiska" egenskaper. I denna skapelse
stadfäste den västerländska kulturen sin
enastående maktframgång. Såtillvida tycktes alltså
också denna kulturs idealistiska tro bara
bekräftad genom denna skapelse. Men hur
avslöjade sig nu denna skapelse i det moderna
tekniska kriget? Bekräftade den tron på "det
sannas, godas och skönas" förlösande makt?
Visade den sig vara vägröjare för civilisation
och ett medel att övervinna det mänskliga livets
motsatser och disharmonier?
Den på tekniken baserade
materieldrabb-ningen lärde raka motsatsen. Den moderna
tekniken visade sig snarare vara det effektivaste
medlet i en obevekligt förd kamp för tillvaron.
På detta område hade dyrkan av de gamla
idealen förlorat sin mening: här gällde ännu
bara människans "farliga" egenskaper, genom
vilka maktkampens effektivitet främjades. Detta
var alltså produkten av sekelgamla traditioner.
Måste inte detta resultat ha den slutsatsen i sin
närhet, att själva den gamla kulten av det
sanna, det goda och det sköna bara hjälpt till
att förbereda detta resultat och att människorna,
som var anhängare av denna kult, grundligt
bedragit sig i fråga om sin verkliga roll?
Långtifrån att bekräfta den gamla idealistiska
tron, syntes alltså förekomsten av denna teknik
just i det totala världskriget vederlägga denna
tro på de idealistiska normernas objektiva
värde.
Det var säkert inte en tillfällighet, att dessa
radikala slutsatser först fick sin största
genomslagskraft i Tyskland, därför att i dess historia
sedan lång tid tillbaka fanns en underström av
misstro till den idealistiska tron, som återgår
på traditioner från den grekisk-latinska
världen. Denna underström av misstro gjorde sig
gällande redan i Luthers protestantism, som
ville förklara Guds VTede ur hans "förborgade"
väsen och därmed förlade livets disharmonier
— åtminstone mätta efter mänskliga mått —
i Guds väsen självt. Samma underström visade
sig också i den inflytelserike tyske mystikern
Jakob Böhmes åskådning, att alla ting kan
återföras på ett "ja och nej", alltså på en inre
motsättning; och Hegels dialektiska lära
förklarade andens rörelser ur en inre disharmoni.
Om denna underström av misstro existerade
sedan länge, framför allt i Tyskland, men inte
bara där, så förblev den likväl alltjämt dold
och bunden genom de idealistiska
traditionerna. Först då Tyskland inträdde i de tekniskt
rustade stormakternas krets, upplevde det på
tekniken baserade kriget och, framför allt,
förlorade det, kunde denna underström segrande
träda i dagen.
Som en enbart tysk företeelse kan man likväl
inte mer betrakta denna antihumanistiska
misstro och denna det farliga livets nihilism som
den resulterat i. Den antiidealistiska misstron
hade tidigare också spelat en större roll i andra
länder, framför allt i Calvins och puritanismens
dystra lära, om den också här starkare bands
av den grekisk-latinska världens traditioner.
Men inte heller det farliga livets nihilism har
förblivit en rent tysk angelägenhet utan har på
sista tiden också höjt sitt huvud i Frankrike.
Frankrike hade visserligen under det senaste
århundradets lopp inte helt förskonats från det
nihilistiska tvivlet på de stora formernas
harmonierande kraft och värde. Detta tvivel hade
redan trätt i dagen i den gamle Flauberts
desillusion, i sekelslutets dekadansstämningar,
i Sorels våldsteori och även i Bergsons kult av
"L’élan vital". För övrigt hade detta tvivel
förstärkts också i Frankrike under intrycket av
det första världskriget. Den åldrige Clémenceau
betraktade världen efter världskriget som en
"djungel" och ett "evigt blodbad". En liknande
stämning hade också fått uttryck i Barbusses
realistiska skildringar av trumelden eller i
Célines nihilistiska roman.
581
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
