- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XV. 1946 /
603

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Notiser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NOTISER

Joyce är en mystiker i sitt förhållande till
mänskligheten, och där vanliga mystiker
griper till språkets renaste och skönaste ord för
att åskådliggöra känslan av förening med
gudomen, tar Joyce till allt han kommer över
för att uttrycka denna känsla av att han och
mänskligheten är ett. "De saker, som han
förefaller att förnedra, är sådana, som vi låtit falla
när vi försökt placera dem alltför högt. Om
kärlek, religion och död, sedda genom hans
verk är fula och smutsiga ting, så beror det på
att vi ständigt smutsat ner dem. Han har givit
oss en väldig vaccinering."

Kenyon Review innehåller också i sitt sista
nummer en intressant recension av Isaac
Rosenfeld, som jämför två av det senaste
årets intressantaste böcker, Christopher
Isher-woods;"Violen från Pratern" och Albert Camus’
"Främlingen". Rosenfeld anser att berättaren,
"jag", i Isherwoods roman representerar en
man, som står utanför samhället, men inte helt
och hållet. "Han uppbär visserligen tanken på
främlingskap i samhället, och han är den, som
i tysthet bedömer den omgivande världen och
drar sig undan från den. Men han är själv
splittrad och ryggar tillbaka både för att helt
acceptera den och för att helt stöta den ifrån
sig. Typiskt för hans situation i livet är hans
förhållande till filmen ’Violen från Pratern’ -—
han inser dess uselhet men arbetar i alla fall
på den.

Om man bara ser framställningen som en
bild av verkligheten, är en sådan behandling av
ett berättar jag riktigare och noggrannare än
t. ex. i Albert Camus’ ’Främlingen’.
Främlingen Mersault, som står fullständigt och
odelat likgiltig inför samhället, är mycket
mindre verklig som person än Isherwoods
’buktalardocka’. Men den verklighetsbild, som
är förbunden med Isherwoods ’jag’, har bara
giltighet på det psykologiska området, d. v. s.
den är sann när det gäller detta ’jag’ och
i samma utsträckning också sann för så stor
del av Isherwood själv, som han släppt till åt
berättaren, men håller inte streck moraliskt och
filosofiskt, efter vad vi vet om Isherwoods hela
inställning och företräder honom inte så bra

som Mersault företräder Camus."

*



"Schizofrena motiv i filmen" heter en artikel
av Parker Tyler, redaktör för bildtidningen

View, i senaste numret av The Sewanee Review.
Parker uppehåller sig främst vid den i Sverige
mindre kände komikern Hugh Herbert och vid
den nya förmågan Danny Kaye. Han anser
att Kaye i sina framträdanden konsekvent
utnyttjar schizofrenin som komiskt element,
framför allt i filmen "Mirakelmannen", där han
anser Kaye i sin framställning av två själar
i en person utgöra ett praktexempel. Han
hävdar också att det i Kayes hela attityd som
konstnär finns en själslig kluvenhet. Publiken
och skådespelaren själv tänker undermedvetet
vid hans framgångar på att han bara är en
liten judisk pojke från Brooklyn, som kommit
upp till makt och härlighet. Den teorin kan
emellertid knappast tillämpas i Sverige, där
man skrattat åt Danny Kaye utan att veta om
han privat kom från Long Islands
millionärs-palats eller Oklahoma City.

En stammor till den generation amerikanska
författare, vilkas dominans i världslitteraturen
nu tycks på väg att vika för fransmännens,
nämligen Gertrude Stein, avled för någon
tid sedan i Frankrike, sjuttiotvå år gammal.
Hennes egna böcker nådde inte så stor
spridning utanför begränsade cirklar, men hennes
namn som litterärt centrum av en smula
sibyl-linskt slag var tämligen känt över världen.
Indirekt fick hon också stor betydelse genom
sin stilistiska inverkan på Hemingway. De
om-tagande satser, som i dag retar så många
anmälare av ung svensk prosa, går nog till en
del via "The First Forty-Nine Stories’"
författare tillbaka på den gamla damen i Paris. Hon
fortsatte även sedan hennes berömda adepter
flugit ut ur kretsen sitt originella författarskap
och broderade vidare på sina språkliga
fantasier. Bland hennes viktigare verk finns två
böcker om Picasso och Matisse, vilka hon
räknade till sina vänner.

Just innan Gertrude Steins död utkom i
Amerika en liten bok av henne, "Brewsie and
Willie". Hon hade under den amerikanska
ockupationen av Frankrike talat mycket med
soldaterna och redovisar här sina intryck i en
rad samtal mellan unga soldater och
sjuksköterskor, vilka efter hand prutar av en smula
på sina höga tankar om U. S. A. och får en
smula mera aktning för Europa.

603

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1946/0619.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free