Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
som gått hädan eller vilkas banor burit uppåt,
respektive nedåt. När den stora revisionen är
nära, kan gammalt groll stoppas undan, dolda
sår som man tillfogat varandra upphöra att
göra ont, hatet krympa samman inför den
tomhet som väntar oss alla. Onda minnen dyka
upp och smärta en stund, en människa man
plågat, en begången oförrätt -— men också
goda och ljusa minnen som sprida sin värme
genom åren, små triumfer som spritt en smula
glans över en lång, gråtrist vardag, en
ungdomskärlek som svikits eller övervunnits men
ändock förbytts i vinning och upptages som en
tillgång i bokslutet. Och när kärleken och
vänskapen dragit sin kos med sina mer eller
mindre tåliga lyssnare, återstår enstöringens
publik, det egna jaget, för vilket i sömnlösa
sommarnätter självrannsakans eller
självföraktets filmer rullas upp.
Ingenting av detta är särskilt märkvärdigt,
och ingen kan begära att det skulle vara
berättat på ett nytt eller uppseendeväckande sätt.
Men det är avgjort sant och äkta alltigenom och
dessutom genomdraget av en sparsam lyrism,
en sordinerad violinton, som ljuder med
särskilt vibrato var gång det klassiska
stockholmslandskapet tangeras eller skymtar förbi.
Grundtonen är vemodig, det hör till saken, men den
är visst inte dyster eller hopplös. Fabian Levis
hette huvudpersonen i Bo Bergmans
ungdomsnovell "Drömmen". Här kommer han igen i
novellen "Skrattet", men frånsett att han nu
är pensionerad och tydligen blivit av med sin
klumpfot är han inte riktigt densamme: han
har på gamla dagar blivit god vän med livet!
Ursprungligen var han en hämmad, förskrämd
natur, som aldrig vågade förråda sina känslor
eller röja sitt rätta jag, men han definierar nu
sin ungdoms determinism och sin forna
livsskräck som en hysterisk förlamning. Och om
all handling sker i blindo, så låt oss handla
i blindo såsom de flesta människor göra och
befinna sig väl av! Den åldrande Fabian Levis
begår också sina små dårskaper — tävlar i ett
ordenssällskap, skriver kärleksbrev till en död,
försöker rädda en pojke från att drunkna i en
vak och måste själv hjälpas på det torra! —
men han stannar inte längre vid att det inte
ges någon annan, lycka än drömmens. Nu blir
hans facit ett annat: den gamla tanken om
tvånget som adlas till frihet tack vare det
befriande, förlåtande skrattet, som höjer oss över
världen och vårt eget öde. Det är en vacker och
meningsfylld novell av lågmält programmatisk
innebörd, som kastar ljus över den väg Bo
Bergman själv tillryggalagt sedan seklets
gryning, tvärs genom världskrig och revolutioner,
sedan den tid då han var "Marionetternas"
diktare.
Boken innehåller också en ockupationsnovell,
varken bättre eller sämre än otaliga andTa.
Holger Ahlenius
Till sjöss i krigstid
Nils Fredricson: Farväl, du hav. Fahlcrantz
& Gumælius 1946. 9:50.
Walter Lundin: Hård sjö. Norstedts 1946.
9: 50.
Dera enda grupp svenskar, som verkligen
upplevde kriget, var sjömännen. De deltog
knappast av intresse för saken, men av den enkla
anledningen att det var deras arbete. Att kriget
sedan gav tillfälle att tjäna en del pengar var
inte utan betydelse. Men det viktiga var att det
var deras arbete. Dessa böcker av en f. d.
matros och en eldare visar detta. Helt säkert
kommer ej en svensk att skriva någon
verkligt stor bok om kriget, men dessa båda har
dock lämnat viktiga och gripande bidrag till
den skönlitterära behandlingen av kriget.
Sjömännens bundenhet vid sitt yrke förefaller den
landbundne märklig. De många förbannelser
som dessa båda öser över sitt hårda och
smutsiga jobb gör att man frågar sig varför
de ej med det snaraste lämnade det. Men något
sådant är tydligen otroligt svårt t. o. m. i
krigstid, då dock var resa innebär livsfara och det
finns gott om arbete på land. När en man vant
sig vid att arbeta på sjön tycks det ogörligt
för honom att åter vänja sig vid det mindre
dramatiska, mera tröga och lugna arbetet i en
fabrik eller på ett kontor. Han kan inte anpassa
sig efter den jämna gången, tiduren,
tråkigheten och frånvaron av perioder av våldsam
anspänning följda av tider av lika stark
avspänning. Den enda livsform som kan liknas
vid fartygens tycks vara soldatens. Alla vet ju
hur svårt dessa har att åter inpassa sig i
vardagsbruk.
Båda dessa böcker är till huvudparten
minnen eller kanske snarast reportage från kriget
607
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
