Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
imponerande tidskrönika som t. ex. Martin
du Gärd och Jules Romains förmår ge som
sina romaners bakgrund. Båda världskrigen
skymtar förbi, men på ett så förtunnat sätt, att
de förfelar att göra intryck, och de
namngivna kulturpersonligheter— Francois Mauriac,
Valéry, Fernand Léger o. s. v. — man möter
i boken blir bara sterila annonser i
sammanhanget. Något krystade verkar också
inblickarna i Ménétriers författarskap.
Maurois’ mål har varit att ge ett livsöde och
visa möjligheten av viljans seger hos en
människa. Vad skulle t. ex. Mauriac —- eller en
amerikan som Dreiser —• ha gjort av ett sådant
ämne? Ett kanske helgjutnare och
konstnärligare konstverk, som hade slutat i den absoluta
pessimismen? Maurois har kommit till en
anti-naturalistisk slutsats, trots att han till stor del
använder den naturalistiska metoden. Det är
möjligt, att detta reducerat det konstnärliga
värdet av hans verk, men kanske just detta gör
hans bok mänskligt värdefullare. Det är inte
lite värt att kunna ge människorna hoppet.
Jöran Mjöberg
Roman av Freuchen
Peter Freuchen: I valu. Översättning av
Lisbeth och Louis Renner. Bonniers
1946. 9: 50.
Anmälaren bekänner härmed omedelbart sin
synd att ej tidigare ha läst något av Freuchen.
Böckerna är många, men att inte läsa denne
författare är tydligt nog en dumhet. Denna
gång har han valt att mera indirekt via
romanformen presentera sitt stora vetande om
eskimåerna. För en man med Freuchens
berättar-glädje måste denna omväg te sig i hög grad
lockande1. Han slipper den noggranna
dokumenteringen och den tråkiga strävan efter
fullständighet, som skall utmärka det
vetenskapliga, och han står friare till de personer han
skildrar än i en självbiografisk bok. Resultatet
har också blivit något rätt betagande. Det sägs
ju att den som en gång besökt Grönland och
eskimåerna ständigt längtar tillbaka dit. Medan
man läser boken och innan eftertankens kranka
blekhet inställt sig är man också helt beredd
att ta första båt för att åter få uppleva detta
liv, som nog är strävsamt och ofta livsfarligt
men som dock måste vara på ett enastående
sätt vilsamt för en s. k. kulturmänniska. En
eskimå är visserligen bunden av ett
utomordentligt starkt beteendeschema, men hur litet
besvärande är dock inte detta i jämförelse med
vad som fordras av den som vill göra karriär
i vårt samhälle. Det personliga kan hos en
eskimå på ett helt annat sätt ta sig omedelbara
uttryck, och när det långa perspektivet saknas,
ja, då spelar de flesta saker så liten roll. Livet
i dessa trakter går egentligen ut på att skaffa
födan för dagen. Detta kan väl då och då vara
litet besvärligt och ibland rentav svårt, men att
döma av de otaliga kalas som Freuchen
beskriver syns tillgången på kött i allmänhet vara
utmärkt. Att sedan eskimåernas hygien
förefaller något dubiös och att deras delikatesser,
som t. ex. ruttet sälspäck och valrosslever grön
av styrka, kan tyckas vara i saftigaste laget gör
antagligen inte så mycket. Man vänjer sig nog
snart vid sådant.
Om Freuchen på ett ovanligt levande sätt
lyckats presentera miljön, där hans roman
tilldrar sig, så gäller detta i ej mindre grad om
karaktärerna. De många eskimåerna är tagna
på kornet ungefär som Engströms
skärgårdsgubbar, som de ofta liknar för övrigt.
Hjältinnan, den söta och av många män begärda Ivalu,
är en ganska förtjusande bekantskap, skildrad
med en inlevelse och kärlek som väl bottnar
i det sj älvupplevda. Handelsmannen Karel
Boes-sen, som kommer dit upp för att förtjäna
tillräckligt för att sätta bo i hemlandet men som
sedan blir kvar hos Ivalu, är också han som
karaktär levande och väl skildrad, om också
Freuchen icke kunnat undvika att pracka på
sina mindre frisksportiga läsare ett ordentligt
mindervärdeskomplex vid åsynen av så mycken
hurtig duglighet.
Som helhet kan man säga att "Ivalu" är en
ovanligt roande bok. Att den är ett konstverk
framgår av att den i så eminent grad väcker
det av Kant prisade ointresserade intresset.
Man är i högsta grad intresserad av det man
läser, men man känner sig samtidigt utmärkt
nöjd med att ligga i sin varma och mjuka säng
när man avnjuter dessa polarstrapatser. Att
dela detta liv är man ganska ointresserad av,
när det kommer till kritan. Men är inte just det
konsten, att framställa någonting, som är så
obehagligt, så väl och medryckande att man
trots reklamsmaken vill säga att man fascineras
av det. Jan Cornell
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
