Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
inte företagit en enda åtgärd. Hans
personlighet (och rykte som läkare) verkade ändå som
tyst uppfordran till allvar och reda, och
processen skötte sig under detta vakande öga själv.
Skillnaden mellan religiös bikt och profan
analys ligger naturligtvis främst i den olika
målsättningen, helhetssynen. Ty något av en
sådan syn har bägge. Biktmottagarens
passivitet är endast skenbar; även om han inte vet
om eller erkänner det utövar han en viss
suggestion på den biktande — det är i varje fall
författarens åsikt. Dock har den kristne
biktfadern — för att än en gång ta upp bilden —
som flottningskarl en mer utpräglad, genom
århundradens erfarenhet grundad uppfattning
av vilken fåra som är den rätta på vägen mot
havet. Ett stort övertag förvisso, men kanske
också en fara. Frigörelsen från biktmottagarens
personlighet och tro är ett vanskligt kapitel.
Doktor Berggrens mångsidiga och
fasetterade framställning av det intressanta ämnet
är lättläst, klar och mycket pedagogisk, med
nästan väl många sammanfattningar i
begriplighetens intresse. Sådana behövs dock här och
var, ty det är stora och svåra områden som
överfars.
I vid bemärkelse (inte enbart som kyrklig
institution eller läkemetod) hör bikten till de
mänskliga behoven och rättigheterna. "Vad
skulle Ni ha svårt att leva utan?" lyder en av
de återkommande enquètefrågorna i en spridd
tidning. Om någon svarade: "Utan ordet som
befriare av inre tryck och återställare av
ordningen", skulle svaret kanske inte vara alltför
oväsentligt. Det vore säkert fel att sätta
likhetstecken mellan bikt och dikt, ty den äkta bikten
är något som försiggår i det tysta och fördolda
och mellan fyra ögon. Men ett element av
domedag och bikt torde finnas i all stor
diktning. I "Kriser och kransar" fanns mycket av
detta element. "Kunde jag världens raseri i
vattenfall förvandla" intoneraT Birger Sjöberg
sin dikt ’Tndustria colossale" — vilken enligt
manuskriptet ursprungligen är lagd i den
drömmande dövstumläraren Nikias’ mun —
och avser väl därmed konsten, ordet, symbolen
som försonare av livsmotsägelsernas kval. Men
diktaren kom ju snarast till det slutresultatet
att någon full försoning inte fanns på "ängslans
gröna jord", liksom livets svartsiffror ej kunde
bringas i harmoniskt förhållande till dess
röd-siffror och ande och dröm aldrig restlöst upp-
går i symbolen eller ordet. Ty hur man
drömmer och diktar kvarstår dock: "Rasande vatten.
Fjärran dån..." Det enda hållbara i tumult
och storm blir "redlig önskan". — Att Birger
Sjöberg genom "Kriser och kransar" åstadkom
en katharsis också av sina samtidas affekter
visar i all sin knapphet slutkapitlet i döktor
Gunnar Heléns avhandling om "Kriser och
kransars" stilhistoriska betydelse. Forskningen
har redan klarlagt att "Kriser och kransar" var
framdriven av en utomordentligt medveten,
revolutionär stilvilja. Det torde vara riktigt att
som Helén gör som motto för bokens
stilsträvan sätta diktraden: "Tillbaka vardag träde!"
Vad den ville bryta var nämligen den intima
vardagsstilens övervälde, vilket kändes
hindersamt för den "orimlighetens melodi" som
skalden i stället hörde — och lärde av — hos
Shakespeare och Dante, Bellman och
Strindberg samt äldre svenska klassiker och
romantiker överhuvudtaget. Det visade sig också att
det var vardagstonens odlare -— en inom
kritiken då ledande riktning — som sämst fattade
"Kriser och kransars" betydelse. Dess dikter
liknades på ett håll vid svåruppdyrkade
hummerburkar och jämfördes i förklenande syfte
med den naturvuxna persikans behag.
Birger Sjöbergs diktning har redan i hög
grad lockat forskningen, både
litteraturvetenskapen och filologin. På sätt och vis har väl
doktor Helén haft lite otur: under hans
mångåriga arbete har ett och annat publicerats som
kanske föregripit hans egna upptäckter, nu
senast till exempel en skarpsinnig studie över
Konferensman av Gunnar Tideström. Han får
därför inte sällan uppträda i den mindre
tacksamma rollen av ordnare och kommentator av
andras rön. Jag vet mig aldrig ha läst en
avhandling som varit så hänsynsfull gentemot
föregångare som Heléns, och som så
samvetsgrant tillvaratagit vars och ens lilla ära. Till
och med hummerburken och persikan — som
bör vara svårsmälta vid det här laget —
serveras utan skadeglädje. Ja, man blir kanske
snäll av att länge syssla med Birger Sjöberg,
där toleransens begrepp är så djupt fattat. Man
märker på alla sätt att författaren gått till
verket med stor kärlek till ämnet. Han är
oerhört mån om att belysa avhandlingens tema
— Krisernas stil — ur alla tänkbara
synpunkter. Avhandlingen slutar till exempel med
615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
