Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
korta kommentarer av enstaka dikter — de är
stimulerande som det ofullbordade ofta är.
För den som är relativt obekant med Birger
Sjöberg måste Heléns avhandling vara ganska
svårläst genom de myckna citaten och kanske
även genom vissa brister i dispositionen. Man
frågar sig om inte andra och tredje kapitlen
borde ha bytt plats: det verkar egendomligt
att först få redogörelsen för en författares
stilutveckling och därefter en beskrivning över
hur denna stil tar sig ut. Borde inte kapitlet
om stilens utveckling i stället ha fått tjäna som
en välbehövlig, storlinjerad sammanfattning
efter beskrivningens alla detaljer? Det mest
givande i Heléns avhandling synes mig vara
utredningen av personifikationerna samt den
afgränsning författaren gör i fråga om
Shake-speareinflytandet. Detta gick nämligen över
Hagbergs översättning, och Hagbergs stil hade
sina rötter i Tegnérs klassicism, vars roll
för "Kriser och kransar" blir övertygande
bevisad. Det mest karakteristiska för "Kriser
och kransars" språk är konkretiseringarna av
abstrakta begrepp och språkets långt drivna
artikellöshet. Båda företeelserna hänger
samman med verkets väsentlighetsdrift. Helén
skriver: "För egen del vill j ag ... tillägga den
förklaringen, att B. S. genom sin förtrogenhet
med Tegnérs, Rydbergs, Bååths och
Strindbergs lyrik samt Hagbergs
Shakespeareöversätt-ning kommit att uppfatta den artikelbefriade
formen som adekvat i den djärva, fras- och
lögnbefriade poesi, han under tillkomsten av
’Kriser och kransar’ strävade att nå. Den nakna,
rena formen måste helt enkelt ha gett honom
en personlig tillfredsställelse."
För den som är väl förtrogen med Birger
Sjöberg är läsningen av Heléns bok ett nöje,
därför att man hela tiden känner sig så nära
skaldens språk, med dess häpnadsväckande
originalitet och uttryckskraft, präglat av ett
psykiskt tvång som är lika hårt som befrielsen
är storslagen. Margit Abenius
Intelligent konstkritik
Erik Blomberg: Från Josephson till Picasso.
Wahlström & Widstrand 1946.
9:50.
Erik Blombergs konstkritik torde vara den
intellektuellt sett rikast fasetterade och sam-
tidigt en av de känsligaste och mest lyhörda
som för närvarande presteras i landet. Han har
de senaste åren hävdat sin ställning genom
flera monografier. Trots att föreliggande bok
till största delen består av tidskriftsuppsatser
kan den ingalunda betraktas som en mell
an-bok. Dels stöder uppsatserna varandra och ger
när de kommer tillsammans uttryck för en
helhetssyn, dels inledes boken med en viktig essay,
"Konsten och klasserna", i vilken Blomberg,
delvis i polemik mot den danske marxisten och
konsthistorikern Harald Rue, ja, med en kritisk
sidoblick på själva fader Marx som ju
knappast hade tid att djupare intränga i hithörande
problem, söker dra upp huvudlinjerna för en
dialektisk konstkritik i vardande. Hans egen
inställning torde ligga någonstans vid
medel-proportionalen mellan å ena sidan
"vulgärmarxismen", som strävar att i konsten
uteslutande se ett klassfenomen, en form av
propaganda, och å andra sidan den estetiska
uppfattningen av konsten som ett egenvärde. Han
anser att konstverket på ett helt annat och långt
medvetnare sätt än förut bör sättas in i de
kulturella och sociala sammanhang där det hör
hemma, men han anser inte heller att konsten
kommer att ha spelat ut sin roll i ett eventuellt
klasslöst samhälle, ett samhälle utan
motsättningar, där varken staten, den enskilde eller
grupper av enskilda kan tänkas ha intresse av
att omhulda den. Han betraktar med andra ord
konstnärligheten som en naturlig egenskap hos
människan, en egenskap som under vissa
omständigheter kan utnyttjas för och stå i
beroende av än det ena och än det andra, men
som under alla omständigheter kommer att
följa henne så långt vi nu kan se. Hela detta
resonemang, framfört med logisk skärpa och
konsekvens på samma gång som med
hovsam-het, verkar rensande på debatten som ofta gått
isär. Från borgerligt håll har den till leda
förts under en sentimentalt romantisk
förklädnad och från radikalt håll, likaledes till leda,
med argument à la ’ändamålet helgar medlen’.
I de följande uppsatserna, bland vilka man
särskilt vill framhålla de om Picasso,
Josephson och naivismen, Dardel och Schjerfbeck,
till-lämpar Blomberg med växlande betoning sina
teorier, samtidigt som han ger fina prov på sin
förmåga av inlevelse. Han drar många
paralleller mellan sina konstnärer, och något visst
hypotetiskt måste nog alltid vidlåda detta
616
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
