Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Stig Dagerman: De röda vagnarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE RÖDA VAGNARNA
mjuka kärna trängde främlingens vilja som en
bländande vass spjutspets. Å, blod borde ha
vällt fram. Varför han sparkade —?
Förvirrad såg han in i det vikande
perspektivet — och herregud: hela panoramat störtade
sej ju plötsligt över honom. Tusen, millioner,
milliarder gånger hade han åkt över samma
skenor, men faktiskt upplevde han nu för första
gången hur de röda bussarna insektslikt och
med hjälplöst famnande, svagt vajande
antenner passerade bron, himlens blåa ballonghölje
snuddade andaktsfullt vid klagande
ledningsstolpar, på jättebions entrétak mixtrade
blå-klädda män med röda lampor, skenorna ormade
sej med blänkande väsningar ut från växlarna,
och det smutsiga smältvattnet rann beckaktigt
i det vida spårområdets många kanaler, på
sjöns gula underminerade is såg han dun från
under kölden fastfrusna änder fladdra i
solskenet, och luften, klar och vårlig, mängd med
frän tågrök, hade en vintrig skärpa som
vässade alla stadens konturer.
Tänk hur någonting i honom långsamt tycktes
förintas, en stor och mäktig pelare som
dittills sträckt honom etthundrasjuttiofem
centimeter upp från marken hade plötsligt börjat
smälta, och ett häftigt sönderfall hade väl blivit
följden om inte klipptången kommit till hans
räddning. Han fick nämligen upp den ur fickan
mellan fingrarna, kall och massiv låg den som
ett vapen i hans hand. Nästan hörbart
stramade värdighetsmusklerna till, hade tången
varit en revolver hade han nu tömt magasinet
i främlingens kropp. Nu klippte han i luften,
men mycket nära honom, tången blixtrade
i solen, konduktören njöt av dess blanka
elegans, som fångade hela hans värld i sin spegel.
En sista gång lät han den bita ihop sina käkar
inför mannen, som alldeles säkert var sjuk,
och sedan vände han honom ryggen och gick
in i kupén och klippte. Och klippte. Och
klippte. Och klippte.
#
Nu bör det emellertid påpekas, att mannen,
hans namn var Helge Samson, inte alls var
sjuk, i varje fall inte på det sätt man ville
föreställa sej. Visst var han blek, men en åttaårig
vistelse i ett under gatunivån beläget tyglager
från morgonens ljusning till skymningens
inbrott befrämjar inga rosor på kinderna. Smala,
hoptryckta axlar hade han väl också, men han
var van att ta så liten plats som möjligt; med
åren hade firman han var anställd hos vuxit
och tygbalarnas antal likaledes, däremot inte
lagerrummet, och en liten person utan
armbågar och störande breda axlar var
naturligtvis idealisk på ett sådant ställe. Rummet han
hyrde hos en fru Öberg var ju också klent
tilltaget, och han bar dess dimensioner med sej
även när han gick i stora parker och djupa
skogar. Kanske hans ögon kunde väcka någon
oro, blicken var ju så gott som alltid riktad
inåt, mänskligt sett åt fel håll alltså, men var
och en som vet vilket enormt besvär han en
gång haft att stänga den inne i de smala
skrymslena mellan tygpackarna beskärmar sej
inte heller över den egenheten.
Ytligt sett var Helge Samson alltså en
människa med fullt normala egenskaper och utan
andra än högst normala defekter; den
eventuellt gryende lungsoten vållade honom ännu så
länge inga besvär. Däremot hade han gjort en
upptäckt som oroade, förbryllade och skrämde
honom. Han kallade den själv för upptäckten
av det ondas dimension. Utan att ännu ha
kommit riktigt underfund med hur den
fungerade visste han dock redan efter några få
dagars förlopp tillräckligt om dess
uppenbarelseformer för att han skulle leva i ett
permanent tillstånd av spänning och ångest.
Den chockartade upptäckten, som väl dock
snarare hade upptäckt Helge Samson än
tvärtom, hade gjorts en natt mellan tre och fyra, då
han efter vanligheten låg vaken i sängen i sitt
lilla rum, inte klarvaken, tvärtom något
bedövad av naturlig trötthet. Naturligtvis var han
635
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
