Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Stig Dagerman: De röda vagnarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG DAGERMAN
ensam, en flicka som han länge hade beundrat
på avstånd hade en gång för länge sedan följt
med honom upp på rummet, lockad av ett
värdefullt tygprov som han påstod sej vilja visa
henne. Självklart visste han att det bara var
en bit ganska billig georgette, men avslöjandet
hade ändå drabbat hårdare än väntat. Nå,
sedan en tid tillbaka väcktes han varje natt av
ett södergående, oerhört långt godståg som med
stora ansträngningar forcerade sluttningen upp
mot järnvägsbron, som han just hade utsikt
över från sitt rum. I över en halvtimme trängde
de flämtande, regelbundet återkommande
flås-ningarna från loket in i rummet och in i honom
själv, och hjärtat tycktes bulta i takt med dem.
I början hade han svårt att andas av rädsla att
loket skulle hoppa över en enda väsning, vilket
skulle vara allvarligare för hans hjärta än för
tågsättet. Han hade öppnat fönstret och
skälvande stått där och väntat att äntligen få se
åtminstone skenet från strålkastarna träffa
bropelarna, men väntan brukade bli outhärdligt
lång. Det var annars en stund av märklig
ensamhet, gatan var tom och tyst, inte ett
knarrande steg från järnvägsparken, det stora
stationshuset mörkt och öde, den långa, blanka,
ödsliga brobanan rensopad av häftiga
snöjagande vindar. Det var faktiskt bara ljudet
från det annalkande tåget, ett våldsamt
framviskat eller snarare framväst hö, upprepat med
allt större mellanrum och häftighet ju brantare
stigningen blev, som fanns i hela natten. Han
frös outhärdligt i sina tunna nattkläder, men
nödvändigare än allt annat fann han det vara
att se tåget rulla förbi sitt fönster. Äntligen
kom det, och lokets tub var lång och smärt,
blänkande under de vajande lamporna, de
stora hjulen tycktes knappt röra sej, med seg
envishet klängde de sej fast vid skenorna,
vagnarna, som nästan stillastående pressades
in under brovalvet, var höga och stränga som
begravningshattar. Tåget verkade alldeles
obebott, vagnarnas luckor tycktes slutgiltigt till-
skruvade, och den vita röken sänkte sej som
ett moln ljudlöst dalande måsar över de fuktigt
glimmande vagnstaken.
Ända till en natt för helt kort tid sedan hade
Helge Samson dock inte funnit något särskilt
anmärkningsvärt med det larmande godståget,
han hade till och med närt en förhoppning om
att kunna vänja sej vid oljudet och med tiden
slippa vakna vid en så oläglig timme. Hans
rumsgranne, en rödhårig teknolog, entusiast för
motorcyklar, hade emellertid gett honom en
biljett till söndagens isbanetävlingar och för
att han skulle bli i tillfälle att i detalj följa
loppet också bifogat en kikare. Samson hade
kikaren stående på fönsterbordet, och på natten
steg han upp, löste den ur fodralet och riktade
in den på tåget. Detaljer på loket, till
exempel en märkvärdigt formad cylinder belägen
omedelbart under den skenbart tomma
förarhytten, fångade hans uppmärksamhet, men det
var först när han noggrant granskade de i
månskenet oändligt långsamt förbirullande vagnarna
som han spratt till, halvt bedövad av ett
märkvärdigt faktum. På varje vagnssida, hur olika de
än sedan sinsemellan kunde vara till längd och
höjd, hade någon i djupare rött än den vanliga
vagnsfärgen målat meningslösa streck, än långa,
obestämda linjer mitt över en lucka, än osäkert
formade cirklar i ett hörn, ibland hela häckar
av röda rutmönster, någon gång blott svaga,
luftiga antydningar strax ovanför hjulparet.
Meningslöst, skenbart alldeles meningslöst —
men. Plötsligt tappade han kikaren, där låg
den spräckt i månskenet, ett glas rullade över
golvet och ställde sej på kant i en springa.
Ovetande om allt detta vacklade Helge Samson
baklänges från fönstret och föll halvt ner på
sin säng. Med tårade ögon, som i fysisk mening
varken kunde se ut i rummet eller in i sej
själva, såg han med glasklar skärpa det ondas
dimension uppenbaras för sej. Det var som
om pupillerna skurits ut, av varliga pincetter
placerats i skålar, där penslats in med denna
636
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
