Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Stig Dagerman: De röda vagnarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE RÖDA VAGNARNA
gruvliga visshet och sedan åter stuckits in
i sina hål.
Det långa väsande godståget med de röda
vagnarna — låt vara att det fraktade ved
från ensliga skogsbyar eller gjutgods till en
ansedd ingenjörsfirma, koppartråd eller vad
som helst! — denna uppgift var om inte den
minst viktiga så i alla fall endast en port in
till en annan: att representera det onda, att
terrorisera, skrämma, oroa, påverka planerade
handlingar i lömska riktningar, störa ordnade
förlopp, bringa ädla avsikter om intet.
Upplevelsen hade en så ohygglig
genomslagskraft att Helge Samson motståndslöst tyckte sej
sjunka genom husets alla trossbottnar ner i en
fix, skrämmande isolerad ödevärld,
genom-strängad endast av den vita visshetens grymma
kolonnader. Badande i svett och tårar låg han
som förlamad till gryningen, då han darrande
steg upp, på ett eller annat sätt tog sej ut och
utan att i egentlig mening uppleva varken den
stränga kylan eller den absoluta ensamheten
strövade omkring på den lilla stadens breda
vita tundregator. I seendets, hörselns, känselns
ställe tycktes han ha fått ett sinne som ofelbart
uppspårade och avslöjade för honom alla
yttringar av det ondas existens. Överallt kunde
han läsa bekräftelsen på nattens erfarenhet.
Han kom ner till bangården: i ett spår låg en
uppfläkt råtta med frost i pälsen. En död
gråsparv hade hängts upp i fötterna i ett grönt
snöre i en översnöad björk. Vid
inackorderingarnas gemensamma tidiga frukost -— han
hade dock till sist drivits hem — tappade
värdinnan plötsligt sockerskeden i golvet, och
trots att alla inneboende kappades om att ta
rätt på den var och förblev den försvunnen.
Pressad av sin fruktansvärda vetskap bad han
vid samma frukost värdinnan om att få byta ut
sitt gatrum mot teknologens betydligt mindre,
solkigare, mer illaluktande, det är sant också
något billigare, rum som vette åt gården.
Den motorintresserade teknologen blev givetvis
stormförtjust över förslaget, och på stående fot
växlade de över sina få tillhörigheter;
teknologen hade dock ett signalhorn från en
kull-bytterad tävlingsmotorcykel, vars förare kört
ihjäl sej, fastspikat på väggen i gårdsrummet,
men då de trots gemensamma ansträngningar
inte lyckades få loss det fick det sitta.
Teknologen berättade skrattande dess historia, men
Helge Samson betraktade suveniren med
resignerad fasa.
Hade Samson emellertid inbillat sej att
rums-bytet skulle betyda att han ostört fick sova
hade han grundligt bedragit sej. Just emedan
han flytt blev hans känslighet för skrämmande
intryck oerhört förstorad. Redan vid de första
svaga väsningarna någon kilometer bort, som
han de andra nätterna inte alls hört, vaknade
han och satte sej tvärt upp i sängen. Hjärtat
bultade som en jättepistong i bröstet på honom,
ja bara inte där utan i alla hans kropps
håligheter, ja inte ens bara där utan i hela hans rum
och alla rum omkring honom, i alla landets
rum, i hela världsrummet. Med snabbt stegrad
ångest hörde han godståget suga sej allt
närmare, och vissheten om att han inte skulle få
se det höll på att göra honom galen, ty
eftersom han nu saknade varje möjlighet att
kontrollera de röda vagnarnas utseende tog det sej
i hans besatta föreställningar de mest groteska
uttryck: skräckinjagande ord, så ofta eller så
sällan nämnda, att redan deras bokstäver i och
för sej var besmittade, grymma symboler som
alla endast pekade mot en enda, fruktansvärd
handling, allt utfört i flammande röd skrift.
För att inte frestas att störta in i sitt gamla
rum när pressen blev för outhärdlig låste han
redan på ett relativt tidigt stadium sitt rum och
gömde nyckeln under madrassen och försökte
få sej själv att glömma gömstället. På ett eller
annat sätt hade han väl ändå tagit sej igenom
natten, han vaknade i sin säng, svettig
visserligen och ännu något darrande men inte galen,
inte vithårig, benen bar honom ännu. Han kom
637
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
