Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Stig Dagerman: De röda vagnarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE RÖDA VAGNARNA
att böja sej för dessa som poserar med sin
oböjlighet, tycker han sej nu äntligen genom
sin märkliga upptäckt ha funnit ett sätt att för
första gången räta ut sej, den krökta fjädern
inom honom måste få slå tillbaka. Alla de
bastanta ropar ju efter tecken, bultar med sina
käppar i väggarna, men varför är det alltid
de käpplösa, de tunnhudade, de smalaxlade
ensamma tumbitarna, dessa de motvilligt
överlevande som det aldrig skulle falla in att skrika
efter några, som blir offer för bönhörelsen.
Låt de robusta i sina groggstolar klaga över att
tecknen är för små för att synas, de kommer
ändå aldrig på länge att bli tillräckligt stora,
och när de blir så överskuggande att till och
med de mest insynta lägger märke till dem är
allting sedan länge för sent. Men tänk om man
redan i detta nu kunde låta ett hastigt
uppflammande tecken genomskära näthinnorna på
de oberörbara!
Man kan inte förtänka honom, om han som
alltid haft sin plats på städet får lust att spela
hammare. Han lämnar den långa bullrande
perrongen och springer, för första gången i sitt
liv utan att aktge på anslaget Förbjuden väg,
bakom godståget mitt ut på den stora
sol-baddade bangården. Där står rykande, otåligt
skälvande lok på spåren, pärlband av
kolstycken slingrar där kring skenornas halsar,
plötsligt tjuter ett expresståg bakom honom,
han slungas omkull bredvid spåret, och
överstänkt av vatten och snö, bedövad av hjulens
dån, ligger han där länge sedan tåget passerat
och lyssnar till knäppande växlar och vinet från
elektriska lok som likt rasande tjurar störtar
förbi honom. Med avund ser han
järnvägsmännen obesvärat korsa spåren, ty själv hinner han
inte väl sätta foten på en skena förrän ett
gnist-sprutande expresståg dyker upp i passet vid
bangårdsändan, och först när dimman kommer
blå och mjuk och förkortar sikten vågar han
ta chansen. Ett lok nästan klipper honom i
benet, men ursinnigt springande räddar han sej
in i ett av de stora magasin som kantar
spårområdet. Där inne är tyst och stilla, råttornas
knaprande mot staplarna av trälårar och de
tomma godsvagnarnas nervösa skälvande på
magasinets stickspår när ett tåg viner förbi är
allt som hörs. Han strövar omkring på den
mörka belamrade lastbryggan ett tag, och där
han går blir det alldeles tyst, men så fort han
står stilla och dämpar andetagen börjar
råttornas tänder igen, det låter som när regnet
plötsligt börjar falla över kålrotslandet. Så
stöter hans fot i mörkret mot en plåttunna, han
lyser ner i den med en tändsticka, han sticker
ner ett finger, drar upp det och lyser på det.
Några droppar av en glimmande, mörkt
rubin-röd färg faller från fingerspetsen ner tillbaka
i den mörka tunnan. Det kommer någon utifrån
och vrider om strömbrytarn och går sedan igen
utan att ha upptäckt Helge Samson. Då förstår
han att han inte kommer att få vara ensam
länge till. Snabbt kränger han av sej rocken,
knölar ihop den till ett bylte och doppar den
i tunnan. Det blåser genom magasinet, och
lamporna i sina långa trådar från taket svänger
ödsligt fram och åter, och skuggorna av lådor
och vagnar rusar emot honom, hejdar sej,
kastar sej på nytt emot honom.
Med den röda rocken på händerna springer
han över cementbryggan bort mot den första
godsvagnen. Dropparna på cementen kryper
långsamt som en röd mask med gråa ledringar
efter honom på sin buk. Å, han skall ge dem
ett tecken, en jättes tecken, som skall slunga
deras blinda själar ner i den seende skräckens
lava. På vagnens gavel, vänd mot magasinets
ingångsport, målar han med penseln rocken ett
mörkt rött kors, dess långa armar tycks honom
bläckfisklikt omfamna världen.
Sen ligger han i skuggan bakom tunnan och
hör dem alla komma. Snart skall någon skrika
till, friden skall sönderkramas av
bläckfiskkorset, allt fler skall smittas, som en epidemi
skall fasan sprida sej till hela magasinets folk.
2 BLM 1946 VIII
641
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
