Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Stig Dagerman: De röda vagnarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG DAGERMAN
Och så härtder ändå det som han har fruktat
men ännu inte vågat säga sej: ingenting händer
alls. De snabba tågen klyver mörkret utanför,
och mörker liksom gnistrar in genom
magasinets springor när de far förbi, rymden
genomskärs av gälla pilsignaler, själv är han en
sårbar måltavla, dess spetsar tränger in i smärtans
märg, och skrikande måste han till slut fly ur
sin tystnad.
— Tecknet, tecknet! skriker han rasande,
men bara med en slö förvåning i de sega
ögonlocken ser lastarna honom springa och
fortsätter att stapla apelsiner rektangulärt. Han
löper i det femte spåret —- tåget — och isen
krasar hela tiden — tåget — under hans
skrämda fötter, ensam —• tåget — har han
alltid varit, ensam med sin — tåget — fruktan,
ånger, spänning inför det som — tåget —
aldrig kan hända, är att leva det att — tåget —
vara så ohyggligt ensam att man — tåget,
tåget — inte ens förmår att — tåget, tåget —
smitta ner de "friska" — tågettågettåget —
med sin "sjukdom"?
Allting, tankar, hemliga signaler, blödande
rop ur honom själv, vrids till bristande spiraler
i nattexpressens isljus. På knä, detta djupa
sabelhugg, grön slår en hinna is sin jättebåge,
och allting är ju sedan plötsligt över.
642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
