Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - T. S. Eliot: En skalds tankar om den europeiska kulturen. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. S. ELIOT
förutom den religiösa tron. I detta arv kan
vi följa utvecklingen av de sköna konsterna,
genom det har vi fått vår uppfattning av den
romerska rätten som har gjort så mycket för
att forma den västerländska världen, genom det
har våra privata och offentliga moralbegrepp
fastslagits. Och genom det kristna arvet har
förmedlats till oss den grekiska och romerska
litteraturen,, som har blivit vår gemensamma
litterära standard. Den västerländska världens
enhet ligger i detta arv, i kristendomen och de
grekiska, romerska och hebreiska
civilisationerna, till vilka vi tack vare två tusen års
kristendom spårar vår härkomst. Jag ska inte
ytterligare gå in på denna sak. Jag vill bara
påpeka att denna månghundraåriga enhet
beträffande kulturens gemensamma element är
ett verkligt band emellan oss. Ingen politisk
eller ekonomisk organisation, den må ha aldrig
så stora sympatier, kan ersätta denna kulturella
enhet. Om vi förslösar eller kastar bort vårt
gemensamma kulturarv, så kan inte ens den
mest fulländat utspekulerade plan och
organisation föra oss närmare varandra.
I motsats till den politiska enheten kräver
inte kulturens enhet att vår lojalitet
koncentreras på ett föremål. Den kan fördelas på
många. Det är oriktigt att individens hela
trohetsplikt ska avse staten, det är fantastiskt att
individens högsta lydnad ska avse ett slags
överstat. Jag ska ge ett exempel på vad jag
menar med att vår lojalitet bör fördelas på
många håll. Ett universitet bör inte vara en
enbart nationell institution, även om det
underhålls av en viss nation. De europeiska universi-
teten bör ha gemensamma ideal och känna
förpliktelse gentemot varandra. De bör vara
oberoende av de länder inom vilka de är belägna.
De bör inte vara institutioner för utbildning
av en effektiv byråkrati eller för att utrusta
vetenskapsmän för konkurrens med utländska
vetenskapsmän, utan de bör representera
strävandet att hålla lärdomen högt, söka sanningen
och — i den mån det står i människans makt —
visdomen.
Författarna i hela Europa har ett särskilt
ansvar för att bevara och befrämja vår
gemensamma kultur. Vi kanske har mycket olika
politiska åsikter, men vi har ett gemensamt ansvar
för att vår gemensamma kultur bevaras
obe-smittad av politiska inflytelser. Detta är inte en
känslofråga; det betyder inte så mycket om vi
tycker om varandra eller berömmer varandras
böcker. Vad som betyder något är att vi inser
vårt släktskap och vårt ömsesidiga beroende av
varandra. Vad som betyder något är att vi inte
utan varandras hjälp kan producera de
utmärkta verk som utmärker en överlägsen
civilisation. För närvarande kan vi inte
upprätthålla någon närmare förbindelse med varandra.
Vi kan inte gästa varandra som individer, och
om vi överhuvudtaget kan resa, så är det endast
genom förmedling av myndigheterna och med
officiella uppdrag. Men vi kan åtminstone
försöka att rädda något av det arv som vi
gemensamt förvaltar, arvet från Grekland, Rom och
Israel, det tvåtusenåriga arvet från Europa.
I en värld som har sett en sådan materiell
förstörelse som vår, är också dessa andliga
ägodelar i överhängande fara.
Denna artikel, som av författaren ställts till BLM:s förfogande, återgår på ett par radioföredrag,
främst riktade till det tyska folket, och publiceras här med benäget tillstånd av B.B.C. European
Service. Översättning av Nils Holmberg.
658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
