Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ivar Lo-Johansson: Tankar vid en lantarbetarkongress. Ur en kommande bok, ”Stridsskrifter”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
skulle bara medföra att folk klappade
händerna. Ingenting utlöser hos kritik och publik
en sådan känsla av tillfredsställelse som när en
författare ett år låter bli att ge ut en bok.
En författare på en fackförbundskongress är
alltjämt en tidningssensation. Han anses då
inte som någon riktig diktare. Han får
stämpeln fackföreningsdiktare. Så djupt sitter
individualismens stämpel intryckt på en
författares panna. Alla andra mänskor kan
representera någonting. Diktaren får representera bara
sig själv. Om det någon gång behövs en
vokabulär utfyllnad, så säjs det att han
representerar Mänskligheten. Det är tillräckligt diffust
för att gå an. Det diffusa, "själsliga", anses
anstå honom.
En slumpartad händelse hade gjort att under
samma dagar som lantarbetarkongressen
pågick i Konserthusets stora sal hölls
Pennklub-bens stora världskongress i lilla salen
vägg-ivägg. Prominenta författare från hela världen
var samlade där. Världsförfattarna var
subjektivistiskt inställda individualister. Som
individualister räknades de till de "riktiga"
författarna. Jag tänkte mig ett ögonblick situationen
omvänd, så att de intellektuellt mest avancerade
med sin säkrare samhällsomfattning borde ha
den starkare organisationen bakom sig. De hade
det inte. Pennklubben är en högt ansedd
mid-dagsätarklubb, vanligen utan egentliga
förhandlingar. Den har ätandet som den enda
kollektiva manifestation kring vilken författare
kan enas.
En av våra lantarbetare på kongressen gick
en dag fel och träffade ett par världsbekanta
engelskspråkiga best-sellerförfattare. Han kunde
inte tala till dem, visste inte vilka de var. Det
enda han kom underfund med var att han
kommit fel. Den mannen gick, den dagen, en
symbolisk väg mellan diktens två riken. Han
gick mellan kollektivismens sal och
individualismens sal. Om han kunnat tala med dem han
av misstag träffade, skulle han till sin för-
våning ha konstaterat att några av världens
mest kända författare intet visste om det som nu
mest upptog världen: organiserad solidaritet.
II
När en skådespelare läste den prolog jag
skrivit till 8:e lantarbetarkongressen kände jag
mig åter ett ögonblick som en medeltida lekare.
Jag tyckte jag bidrog med ett stycke
klingklang. Jag satt och lyssnade på orden "Från
knorrande träl i luden skog / till statarnas
fackförbund". I centrum för kongressen stod dock
en stor händelse. Under kongressperioden hade
statsystemet avskaffats. 1945 upphävdes
livegenskapen i Sverige.
Naturligtvis var jag på sätt och vis
"fackföreningsdiktare". Men jag hade också kunnat
gå genom ett par dörrar och delta i
Pennklub-bens förhandlingar där jag var medlem. Jag
satt här bland lantarbetarna till en del som en
av dem med kampens problem för ögonen, till
en del som konstnär med formens problem.
Jag hoppades att en dag kunna förena dessa
två ting. De skulle en dag vara som de två
ljusringarna på ett kameraobjektiv som
fullständigt täckte varandra, när bilden blev skarp.
Jag erfor en släng av den skuldförebråelse
en arbetarförfattare känner för att han avdelat
sig ur massan och blivit författare. Det finns
bland arbetarna en hård lag som säger att
ingen får bli förmer än den andre. Även, om
jag inte själv kände mig förmer, var jag mer
uppmärksammad än flertalet av delegaterna,
som gjort ett stort arbete. På varje
kongressdelegats bord låg ett färskt nummer av
Lantarbetaren, där det stod en starkt berömmande
artikel om mig. Tidningen skulle inte kunna
komma ut om den skulle ha en sådan artikel
om var och en av delegaterna, som gjort ett
självuppoffrande arbete. Jag själv hade ju bara
tyckt det varit roligt att skriva, jag hade levt
av det, och jag hade tillpåköpet blivit smått
berömd på det.
660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
