Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ivar Lo-Johansson: Tankar vid en lantarbetarkongress. Ur en kommande bok, ”Stridsskrifter”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TANKAR VID EN LANTARBETARKONGRESS
Alltnog, jag kände behovet att försvara mig.
Jag kunde ju ha tillgripit de stora orden om
det älskade folket. Det skulle ha duperat
åtminstone de flesta. Jag älskade folket men
hatade dess fel. Det har kanske ibland sett ut
som om jag hatat också folket och mest
sysselsatt mig med dess fel, men det är för att jag
har felen gemensamma med det. Det är att
smeka sig själv att tala om att man älskar något
som man själv är en del av eller som är en del
av en själv.
Andå kände jag det envisa behovet av att
försvara mig. Var det statarkynnet, som
bolmade i mig? Försvara mig, mot vad? Vad
skäms jag då för? För att jag blivit författare?
Jag har arbetat dag och natt för att bli
författare. Jag känner också det själsmördande
i det långa, idiotiska kroppsarbetet. Det är inte
så märkvärdigt att vara en kroppsarbetare. Det
är på många sätt lättare än att vara författare.
Som författare är jag aldrig fri från mitt
arbete, jag har aldrig varit fri sen jag vart
författare. Det fanns en tid när jag arbetade mest
och var mindre uppskattad än någon av
delegaterna.
Där är skuldkänslan igen. Vilken skuld? Det
är bara en inbillning hos mig själv att man
förebrår mig för att jag har blivit författare.
Ingen förebrår mig det. Det är alldeles tvärtom.
Man tycker allmänt att jag passar bättre att
vara författare än att fortfarande vara
lantarbetare. Vore jag enklare i skallen, mer
storordig, skulle man tycka ännu bättre om det.
Det skulle också förenkla åtskilligt för mig själv.
Jag är ingen renegat, och ändå känner jag
den där slängen av självförebråelse, när jag
sitter och ser ut i sälen.
Fackföreningsfunktionärerna har lämnat klassen och
kroppsarbetarna lika mycket som jag. Men de har betalt
för sitt jobb i vanlig ordning. Jag "bara"
skriver. I gengäld har jag inte samma
skyldighet att vara lojal. Jag har aldrig tagit en order
från Lantarbetarförbundet att skriva så eller så.
Däremot har jag åtskilliga gånger inspirerat
det även till en del praktiska ting. Jag har vid
sådana tillfällen känt mig göra nytta på ett helt
annat sätt än när jag skrivit böcker. Jag har
lagt ner årslånga forskningar i lantarbetarnas
historia utan att begära ett öre. På det sättet
är jag fri.
Förebråelsen stammar inte från andra utan
från mig själv. Det är en författares konflikt
med sig själv. Det är en författares dilemma.
Skäms jag för att jag är konstnär? Vad
innehåller då konstnärskapet, som är främmande
för mig som en del i massan, i kollektivet?
Här, i detta fall, blir frågan till ett lidande.
Jag liknar inte längre massan. Jag lever inte
precis som den, tänker inte precis som den.
Jag har en större rörelsefrihet. Jag kan när jag
vill gå ut till salen bredvid, där Pennklubben
har sin kongress, och där träffar j ag de
individualistiska författarna, mina kolleger. Häri
ligger min schism med dem jag skriver om och
för. Jag är själv en från början individualistisk
författare som velat tolka massan, därför att
jag har fötts till ett mass-stoff.
III
Akademiska radikala diktare som fängslats
av arbetarrörelsens kamp hade för inte så värst
längesen för sig att radikal dikt skulle handla
om röda talarstolar och sjungande
demonstrationståg. De hade missuppfattat den radikala
dikten, t. o. m. missuppfattat radikalismen^ De
akademiska diktarna hade sina
mindervärdes-komplex gentemot arbetarrörelsen. De var
förklarliga och det var lika förklarligt att de ville
bli kvitt dem. De hade fångats av det yttre, som
man ser, inte av det inre, som man känner.
De var inte förtrogna med känslan hos
arbetarna, men de hade omfattat dem med stort
intresse för teorin. Därför hade parollerna
blivit så verklighetsfrämmande. De röda
talarstolarna i deras dikter kastade ett ihåligt ljud
ifrån sig som när man stampar på tomlådor.
661
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
