- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XV. 1946 /
662

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ivar Lo-Johansson: Tankar vid en lantarbetarkongress. Ur en kommande bok, ”Stridsskrifter”

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IVAR LO-JOHANSSON

Det är sällan mycken dikterisk kraft i ett
demonstrationståg. Under en strejk kommer
som oftast arbetarnas allra becksegaste
konservatism fram. Vid en massrörelse som en
strejk återförvandlas deltagarna gärna från
solidariska klassmedlemmar till utpräglade
individualister. Det är detta som är så svårt för
en utomstående att förstå. De akademiska
radikala diktarna har ofta romantiserat de yttre
handlingarna hos en arbetarmassa, särskilt då
demonstrationståget och strejkhandlingen.

Det är från samma håll man med jämna
mellanrum kräver att författarna ska sluta
skriva om blåsippor och istället gå upp i
talarstolarna och hålla förstamajtal för
arbetarrörelsens framtid. Det är ett av de otaliga
försök som gjorts att ge dikten ett nyttoinnehåll
som den känt med sig själv att den inte ägt.
När en författare tillräckligt länge erfarit att
hans diktning inte förmått påverka nån enda
mänska, brukar han söka rädda sin själ med
att tala om diktens egenvärde och diktens
exklusivitet. Det är samhällsdiktarens dilemma
att han så sällan ser något resultat av det han
slåss för, trots det att hans diktning till sin
tendens gett sig ut för att vara
samhällsomstör-tande. Oftast är det då han tröttnar. Och då
tror han på vad alla säjer, nämligen att dikten
ska vara till för sin egen skull och inte för
annat.

Nästan alla våra mest exklusiva
centrallyriker har från början drömt sig själva som
folkmötestalare och för sin inre syn sett sina böcker
gå ut i stora populärupplagor. När de
misslyckats med det brukar de vända på satsen och
säga att en bok ska ha så få läsare som möjligt.
Konsekvensen kräver att målet ligger vid
nollpunkten.

IV

Jag och lumphandlaren. Det kom en dag
en lumphandlare upp till mig och köpte
tomflaskor. Han började osökt att tala om mina
böcker, som han kände förbluffande väl till.

Lantarbetare och andra brukar ibland säga:
Det var en hemsk bok, men den var sann. Den
var rakt på sak. Det var rätt så som det stod
i den, o. s. v. Men man brukade inte tala
litteratur på det där sättet.

Naturligtvis vart jag smickrad. Litteraturen
har trängt djupt, tänkte jag. Här kommer en
okänd lumphandlare med sin säck och börjar
tala om mina böcker.

Då säger han:

— Jag är misslyckad i existensen.

I korthet berättade lumphandlaren sin
historia. Han var inte en vanlig redig arbetare.
En sån skulle ha sagt på det där sättet här
ovan: En hemsk bok, men sann, rakt på sak,
rätt, o. s. v. Den som berättade var
"misslyckad i existensen".

Det gjorde att jag kom att tänka på det som
kan kallas det diaboliska i konsten. Jag fick en
tankeställare om litteraturens verkliga
belägenhet. Måste man vara "misslyckad i existensen"
för att förstå litteratur? Och måste man vara
det för att skriva den?

Det diaboliska i konsten har gått oss djupt
i blodet. Det finns i hela uppfattningen av
diktaren. Borgaren vill sitta som på cirkus och
se författaren som en trapetskonstnär som helst
bör riskera livet. Författaren bör balansera på
dödens lina, inte falla i avgrunden, men helst
komma så nära den som möjligt. Borgaren
vill rysa. Borgaren vill att diktaren ska vara
geni. Alkoholisthemmet, sinnessjukhuset,
eremitkojan är legala stationer på en diktares
väg. Först när han passerat dem ska han
uppfattas som en stor andlig frälsare. Läser man
många böcker, får man lätt den summan
ner-räknad att konsten är osund till sin natur. Det
är det som är det diaboliska i dikten, Geniet
är ett outvecklat pubertetsfenomen. Det är det
man begär av diktaren.

Det är kapitlet om jagiskheten i litteraturen.
Litteraturen är berättelsen om de bortskämda
barnen, som inte vill ta några hänsyn. Att den

662

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1946/0678.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free