- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XV. 1946 /
664

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ivar Lo-Johansson: Tankar vid en lantarbetarkongress. Ur en kommande bok, ”Stridsskrifter”

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IVAR LO-JOHANSSON

När jag ser de tvåhundrafemti lantarbetarna
framför mig vet jag mer än väl att var och en
är en intressant person i och för sig, men först
i förhållande till kollektivet, som här är
kongressen, får bilden något, som den borgerliga
livssynen inte har: den upphäver döden.

Döden spelar en ofantlig roll i den
borgerliga romanen. Nästan alla romaner handlar,
direkt eller indirekt, om döden. Det är
litteraturens dödskult. Döden är individens slut.
Sociala skeenden har inga slut. Kollektivet
upphäver den individuella döden.

Bristen på en radikal kultursyn till skillnad
från den borgerliga blir därför också särskilt
tydlig när vi sätter förhållandet till döden i
skärskådande. Arbetarklassen använder samma
attribut, frack, präst, nekrolog med näranog
samma fraseologi. Bristen på en arbetarklassens
egen kulturuppfattning kommer därför särskilt
tydligt fram just i arbetarklassens förhållande
till döden. Arbetarklassen har ännu inte
upptäckt att döden för den borde te sig väsentligt
annorlunda. Också arbetarklassen eftersträvar
den borgerliga döden. När en arbetarfamilj
kommit ifrån de värsta brödbekymren tillägnar
den såg en borgerlig kulturuppfattning.

Mellan arbetarklassens syn på det materiella
samhället och arbetarklassens kultursyn finns
under kampen ingen överensstämmelse.

Kulturen har hittills betraktats som en
samhällelig allmänning som alla kan ta plats på
med sin kaffekorg om söndagarna. Det skulle
vara rätt ifall kulturen vore vila istället för vad
den i verkligheten är: kamp. På
kulturallmän-ningen står slagsmål. Där talas kulturspråket
hula-hula.

VII

30-talet. Svensk litteratur hade en chans att
bli världslitteratur på 1930-talet, men den vart
inte världslitteratur. Arbetardiktarnas
uppträdande i Sverige -— följden av en hel nationell
process —- var något som inte hade någon mot-

svarighet på något annat håll. Sveriges fall var
unikt.

Vi svenskar är ansatsernas tragöder.

Det var på sitt sätt en tragedi att de svenska
arbetarförfattarna, som merendels kom från
arbetarrörelsen med sina erfarenheter av
arbetarmassornas anonyma kamp och kollektiva
solidaritet, inriktade all sin kraft på att skriva
subjektivistiska romaner om särlingar och
undantagsfall, om neurotiker och egocentriker.
Till och med singularverbet slog igenom då (så
ensam ville man vara), ty pluralverbet kunde
tyda på att det fanns också andra.
Arbetarförfattarna hade lärt mer av författarna än av
arbetarna, de två sammansättningsdelarna i
ordet, och den borgerliga romanen fick en ny
utlöpare.

30-talets problemställningar var nästan alla
individualistiska. Det var Freud, Lawrence,
neurotikern kontra samhället. De kollektiva
statarskildringarna var nästan enda undantaget
från 30-talets regel.

Den svenska arbetardikten själv insåg inte
i tid sin kraft. Den ligger alltjämt oundersökt
i kritikernas hermetiska bokkällrar. Man väntar
på att författarna ska dö undan.

Vi svenskar är så fogliga. Vi skulle kunna
låta pissa oss i örat. Vi fogar oss i allt. Vi
skäms för allt. Det är statarkynnet, som
upphöjts till svenskt nationalkynne. Svensken tror
alltjämt att världslitteraturen bygger på den
förtigradiga skalan. Amerika har 10,
England 10, Frankrike 10, Ryssland 10 röster. Då
blir det inte mycket över. Ett litet lands
litteratur har ingen röst. De svenska förläggarna ger
ut rubb och stubb av utländsk litteratur. Om
de i utbyte någongång vågar föreslå en svensk
bok till översättning, sticker de mestadels fram
en som varken har kön eller nationalitet. Det
är inte litteratur av internationellt snitt som
har internationellt intresse, utan det är böcker
med nationell särart. All stor diktning är på
sitt sätt lokal.

664

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1946/0680.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free