Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Teater
Krigsmans erinran av Herbert Grevenius.
Göteborgs Stadsteaters Studio.
Att denna pjäs är författarens hittills bästa,
därom råder nog knappast tvekan.
Vardagsiakttagelse av enkla människor "som folk är
mest" har ju från början varit Grevenius’
suveräna område. Men hans vardagsrealism har ej
varit utan benägenhet att stanna på ytan och
flyta ut i virtuost trivialitetsmåleri utan
djupdimensioner. Denna gång griper han längre in
i sina människor, och därtill är hela pjäsens
komposition fast och samlad. HaT man ännu
reservationer att göra, så måste de ligga på
ett annat plan än det formella. Därom mera
nediain — först en antydan om storyn.
Beredskapsmannen Jocke, chaufför i det
civila, har fått den ljusa idén att kröna sitt
tjuguåriga samvetsäktenskap med krigsbröllop,
för att dymedels slå två à tre flugor i en smäll:
dels få ökat familjebidrag, dels grej a två dagars
alltid kärkommen tjänstledighet och en prima
överraskning åt den trogna makan. Han dimper
ner i hemmet, expansiv och uppåt, nybadad
och nypressad, med ryggsäck, gevär och vin
och blomsterbukett. Men olyckan vill, att
livs-ledsagarinnan inte är med på noterna. Hon
äcklas åt mannens plumpglada opportunism
och känwer sig kränkt av den självklarhet,
varmed han betraktar henne som sin. 1 själva
verket är hon just nu erotiskt inställd åt annat
håll, för i ensamheten har hon börjat sällskapa
så smått med en annam main, spårvägare och
(nästan) fänrik, en furir Löfgren, kallad
Löf-grodan. Härur komplikationer, svartsjuka,
sammanstötningar med ord och nävar, förtvivlan
både hos hustru och man och omsider
resignation i status quo på alla händer, ej utan Guds
särskilda, dock högst diskreta, ledning i en
modern prästmans gestalt och i människans
tysta hjärta.
Pjäsen hör till desm, vilkas verkan i mycket
hög grad vilar på skådespelarna. Det må då
först som sist konstateras att
göteborgsföreställningen i detta hänseende var strålande —
i själva verket en av studions jämnaste och
bästa föreställningar, denna gång signerad
Knut Ström. Karin Kavli gästspelade som
hustrun Sickan, frusen av hushållstvång och
vardag, otillfredsställd och kantig, med
desperata strömmar av livshunger och en ständig
slitning mellan skilda krafter: solidariteten med
mannen, könskampen, utlängtan, trasigheten.
En virtuos, men helt förnyad typ i hennes
galleri. Mot henne har författaren fint ställt
dein unga flickan, som möter fadern med sporn^
tan värme, men inte har mycket tid för honom.
I denna roll vann Ulla Zetterberg en klar seger.
På Jocke själv har författaren koncentrerat
mesta ljuset, pius en stor mängd värme och
frodig humor, som väl tillvaratogs av Harry
Ahlin till publikens jubel. Löfgrodan och
prästmannen är vanskligare roller, men Anders Ek
räddade den förra genom att dikta vidare på
den med yviga låter och oemotståndlig fantasi,
och Håkan Jahnberg den senare på rakt
motsatta vägen, genom stor återhållsamhet, vilket
nog också är endia sättet, ty här kan en enda
droppe salvelse bli fatal för styckets verkan.
Och så är vi då framme vid
världsåskådningsfrågan, som man går och tänker på medan
minnet av det trevliga spelet sjunker i det
omedvetna. Ser jag rätt, så är vardagsrealismen
för Grevenius mer än en konstform, den är en
symbol för underordningens evangelium, ett
slags asketisk väg, ej till frihet, men till relativ
frid. Vi skall acceptera, och Gud skall hjälpa
oss, då blir den futtiga vardagen dräglig i alla
fall och problemen (personliga, sociala)
behöver egentligen ingen yttre lösning. Är det
rätt uppfattat? Och är det så? Är detta slags
kvietism helgcraheroismen i allmänmänskligaste
upplaga, utan alla stora låter — eller är den
tvärtom kapitulation och ytterst ett svek mot
livet? Plats för skilda svar från skilda
temperament. Ebbe Lindé
687
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
