Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Rakel och biografvaktmästaren av Ingmar
Bergman. Malmö Intima Teater.
Min vän Lasse Læstadius, som då var
knuten till Göteborgs Stadsteater och
följaktligen ibland råkade i sådant predikament,
brukade ofta framhålla hur sorgligt det var när
någon nödgades regissera sina egna stycken.
Jag lyssnade misstroget, men efter att ha sett
"Rakel och biografvaktmästaren" är jag böjd
ge honom rätt, och kvar står endast
ovisshet om det varit bättre ifall författaren Ingmar
Bergman fått en annan regissör, eller om
regissören fått hand om en pjäs av annan
författare. Med ett par goda Bergmanuppsättningar
i minne (Olle Hedbergs "Rabies" bl. a.) vore
man villig hålla på det senare, men faktum
är att regin denna gång verkade direkt
undermålig. Mitt i ordstriden mellan man och
kvinna gick ena parten och satte sig
akrobatiskt på en stol i scenens andra ända eller
ställde sig i en trappuppgång, mycket
tablåmässigt, alltför tablåmässigt, men alldeles utan
hänsyn till det talade ordet och skymten av
psykologisk sannolikhet. Nu vållade själva
scenen med sitt ringa djup och sin väldiga
scenöppning i detta fall helt säkert extra
svårigheter (intim är den långtifrån), men fråga
är om någon annan regissör, än författaren,
så suveränt skulle satt sig över den senares
rätt. Möblemanget svarade ej mot textens krav,
ljuset skruvades meningslöst av och på. Och
så dåligt är stycket dock inte, att det inte
funnits en hel del mer att hämta framför allt
ur Mias roll, i själva verket den bärande, där
några förlösande accenter av glättighet och
småkvinnlig förnumstighet lätt borde kunnat
bibringas den begåvade Gaby Stenberg. Nu
översvämmade den grumliga patetikens träsk
också denna oasmöjlighet, nästan utplånande
styckets relief och sänkande helhetsnivån under
gränsen för det nätt och jämnt lidliga. Endast
en solid trotjänarinna (Julian Kindahl) stod
kvar över sumpen.
Men förvisso finns det också i texten mycket
tomt skramlande, som inte den bästa regi
kunnat stryka över, mer än möjligen med
blåpennan. Det hela handlar om två odrägliga
karlar. Den ene av dessa är en inbilsk
arri-vist (Ulf Johansson), den andre ett förkommet
ex-geni, som blivit vaktmästare och oxfordist,
men av ett förbitet och demoniskt slag (Curt
Masreliez). Mellan dem står den ljuva
flick-hustrun Rakel (Barbro Kollberg, gränslöst söt,
ej mycket mer). Hon är gift med arrivisten
men ger sig efter kort belägring åt
biografvaktmästaren en segeldag, inte för han är
demonisk, som han själv vill tro, utan för
medlidandes och gammal kärleks skull sedan
ungdomsår. Arrivisten reagerar med hat, hån,
groggars övermått och lättsinnigt vinglande
med skjutvapen, och fäller denna Mia,
vaktmästarens naivt kloka och jordfasta hustru;
varpå Rakel stannar hos den förkrossade
banemannen som något slags sjukvårdarinna —
upprörande, tycker recensenten, ty det lider ju
inget tvivel om att hon då snart kommer att
bli lika neurotisk som han. Då var det
faktiskt mer befriande, när hon gick från bägge
två, som i Clifford Odets "Månraketen" eller
Helge Krogs "Uppbrott", eller i Ibsens gamla
dockhem.
Felet är nu att denna annars ej otroliga
historia berättas med inpressade osmälta
djupsinnesfragment i långa monologer. Det blir
varken expressionism eller realism, att ej tala
om idealism. Hysteriska manfolk finns det
gudnås gott om, men att se dem utan att kunna
tro på deras äkthet ens som hysteriker, det är
påfrestande. Om detta varit Ingmar Bergmans
första pjäs hade man sedan nödgats tillägga,
att trots svagheterna märker man ändå
författarens lovande begåvning, o. s. v. Nu börjar
väl Ingmar Bergman själv vara trött vid den
trallen, och läsaren också. Vi väntar på honom
själv nu, bakom rökridån. Intet fabeldjur i
svensk teater har föregåtts av så mycket
frustande och rök som han. Ebbe Lindé
Brott i sol av Staffan Tjerneld. Dramatiska
Teaterns lilla scen.
Staffan Tjerneld är en av våra flitigaste och
framgångsrikaste revy- och operettförfattare.
1 programförordet till "Brott i sol" skriver
han att det särskilt glatt honom att få
framträda med en "riktig" pjäs, därför att det givit
honom tillfälle — vilket nöjesindustrin sällan
gör — att få visa uppriktighet. Är denna
deklaration uppriktigt menad vittnar den om
naivitet. "Brott i sol" är nämligen endast
i fråga om det rent tekniska utförandet en
riktig pjäs, till sitt innehåll och uppsåt måste
den hänföras till nöjesindustrins produkter.
688
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
