Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
förargligt som stycket faktiskt har många
sceniska förtjänster men knappast bjuder på
någon kvalitetsdialog. Det händer att
schablonen tränger in också i människoskildringen,
som för övrigt är svagast på negersidan. (En
närmare jämförelse med rollporträtten i "Alla
Guds barn har vingar" eller "Son av sitt land"
skulle skada stycket till döds.) Huvudintresset
länkas i stället till konfliktens återverkan på de
andra, och av dessa är det äldsta dottern i huset
man helet lyssnar till. Irma Christensons lite
nonchalanta säkerhet innebar här ett mycket
lätt och fint markerat avståndstagande till det
färgade objekt som denna Alice Langdon,
»tyckets mest komplicerade gestalt, inte precis
slösar välgörenhet på men ändå styr och ställer
för på ett sätt som kunde ha en del gott med
sig. Maktbegär, sårad stolthet och
familjekon-venitionialism balanserades i denna
framställning påpassligt av en intelligens som till sist
utan förhävelse bröt genom rasfördomarnas
skrankor. Som den yngre systern, Bretts älskade,
fick Gumn Wallgren sina scener att vibrera av
hjärtats oro och det ungdomliga sinnets
impulsiva krav på rätt och redlighet. Från ytterligare
ett håll attackerades Törd Ståls senator, med
den sluga omda glimten i de halvslocknade
ögonen, de stora minnenas fånge, halsstarrig,
anfrätt, med sjuklingens barskhet som här fick
en fullt riktig accent av ömklighet. Håkan
Wegtergrens yankee, den blivande mågen,
engagerade sig visserligen imte med något patos
i uppgörelserna, och det skulle han inte, men
hans bortskämde gosse tog med påtaglig glädje
ut sina chanser att irritera den gamle. Något
stoff att brodera vidare på gav dock inte denna
roll, och åtskilligt slätare ändå var ädelnegern.
Sven Lindbergs begåvning räddade åtskilligt,
men uppgiften att agera rak idé var ett alltför
otacksamt göra; det som kunde gripa ibland
var masken av stelt grubbel och ofattbar olycka.
Desto mer inställsamt slampigt ledlös varFylgia
Zadigs negerjänta. Sif Ruud var en rar och
hygglig gumma, Bretts mor, som la sina ord
mycket väl. Och Nils Kihlberg gjorde en ung
sydstatare som drev vimsigheten ett stycke över
farsstrecket. Axel Strindberg
Film
Johansson och Vestman. SF.
"Johansson och Vestman" är en social
tendenspjäs från nittiotalet, skriven av amatör-
författaren Karl Staaff, som inte bara gav
de svenska värnpliktiga
militieombudsmanna-institutionen till rättsligt skydd och värn utan
också i sin praktiska verksamhet som
stockholmsadvokat med patos ömmade för vad man
på den tiden kallade "de förföljda": frigivna
fångar, alkoholister och andra. "Johansson",
trädgårdsdrängen, född utanför äktenskapet
och kringhunsad i samhället med
brännvinsbuteljen som evig tröst och frestelse, var ett
fall i den staaffska praktiken: den frisinnade
advokaten gick igenom de trista akterna i en
vanlig svensk brottmålshistoria och gjorde
därav ett drama om brännvin, mord och
katastrof. När nu Rune Lindström efter femtio år
skrivit om pjäsen till film har tendensen gått
mer eller mindre förlorad, medan det rent
mänskliga dramat alltjämt griper.
Det beror på, att Karl Staaff, fastän han
saknade litterära ambitioner, hade den ofta
anlitade brottmålsadvokatens erfarenhet av
människor och gedigna kunskaper om deras
svaghet. Han visste precis vem Johansson var,
och så har han kunnat skapa ett levande
porträtt av denna stackars medborgare på
samhällets skuggsida — en vilsekommen, försupen
slagskämpe, inte olik Albert Engströms
drastiska bonddrängar i tusch, med snusdosan i
handen, beredda till strid på logbacken. När
Rune Lindström placerat den figuren och hans
problem i 1940-talet har han inte brytt sig om
att alltför mycket bryta den yttre ramen: efter
att ha avtjänat tio år för dråp i berusat
tillstånd kommer Johansson till en herrgård, där
både herrskap och tjänstefolk hör mera hemma
i nittio- än i fyrtiotal — godsägaren har blivit
en slank kapten, den elake herrgårdskusken en
infam chaufför. Intrigen med Johanssons och
hans herres gemensamma hemlighet
(godsägarens barn med en dålig kvinna), för vars
bevarande Johansson av pur godhet mot
arbetsgivaren slår ihjäl sin onda genius
Vestman, kunde vara hämtad ur någon av
sekelskiftets sedeskildringar. Och det gäller även
det bottenlösa hat, som Johansson möter hos
sina arbetskamrater, ett fullkomligt overkligt
galleri av onda människor, som filmen igenom
öser hån över straffången — de förtar
verklighetsprägeln och på så sätt tendensen.
Men Johansson och Vestman lever kvar —
de två finns i Sverige 1946 likaväl som de
fanns där 1896. Holger Löwenadler har ovär-
690
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
