- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XV. 1946 /
691

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATER OCH FILM

derlig hjälp av kropp och ansikte när han
gör sitt porträtt av Johansson — stor, trög,
klumpigt välmenande. För första gången har
Löwenadler gjort en filmroll, som fullt värdigt
ställer sig vid sidan av vad han gjort på
scenen. Hans teknik är utpräglat filmisk, han
spelar mer med sin gestalt i helfigur än med
mimik och tonfall — man tänker på Jannings
under den klassiska tyska stumfilmstiden.
Sture Lagerwall är diaboliskt skicklig som den
slickade sutenören och råttan Vestman — så
otäck och naken människoskildring har man
knappast sett i svensk film förut. Naturligtvis
gäller berömmet åt skådespelarna samtidigt
Olof Molander. Inte sedan "Hets" har någon
svensk film så genomgående präglats av
regissörens konstnärliga vilja. Det är en stringens
och fasthet i varje scen och i filmens
komposition, som höjer dramat om Johansson och
Vestman högt över den genomsnittliga svenska
filmproduktionen. Jan Olof Olssön

Kort möte (Brief Encounter). David Lean.

Two Cities.

Engelsmännen har utbildat en egen filmstil,
som medvetet tycks skilja sig från Hollywood.
I stället för att avlägsna sig från verkligheten,
antingen genom att förgylla och förstora den
eller genom att duka upp romantiska
händelseförlopp, tränger de den så nära inpå livet som
möjligt. Ännu så länge går denna realism inte
nämnvärt på djupet, men i fråga om
människors yttre och miljöer klickar den sällan.
Man kan peka på en sådan detalj som kläderna.
De amerikanska stjärnorna är även i allvarliga
sammanhang gärna mannekänger, som byter
kostymer och klänningar även när inte
handlingen det påfordrar, och kläderna verkar inte
nämnvärt ingångna. De engelska skådespelarna
klär sig däremot inte för kameran utan för
storyn, de är därvidlag liksom i fråga om
make-up och mimik alldeles obesvärade av
publiken och utvecklar en känsla för det i eminent
mening passande som är konstnärligt taktfull.
Införs vi i ett arbetar- eller tjänstemannahem,
så står var sak där på sin rätta plats, och man
behöver inte som i amerikansk och svensk film
irriteras av inkonsekvenser och okunnigheter.
Realismen sträcker sig längre, till stadsvyer
och landskap, där man besparas billiga
kulisseffekter och i stället får the real thing, det
engelska vädret, den engelska soten, det ostä-

dade livet med sin fulhet och sina enstaka,
oväntade uppenbarelser av ljuvlighet och drama.

"Kort möte", som är skriven av Noel Coward,
är ett dylikt trovärdigt stycke engelskt liv,
socialt av medelklass, geografiskt från småstad
i industridistrikt. Det finns mycket litet vackert
att vila ögonen på i denna miljö, men bilderna
från järnvägsknutpunkten bolmar av grafisk
skönhet och stönar av tung ångkraft. De flesta
av spelscenerna äger rum dels på
stationsplattformarna, dels i stationens kombinerade bar
och terum. I denna sterila, skönhetsblottade
jordmån faller ett frö av romantik, och under
några korta möten mellan en man och en
kvinna får vi bevittna hur fröet, blint lydande
naturlagarna, utvecklar en blomma, som är
hopplöst out of place och dömd att ryckas upp
som ogräs. Den lilla småstadsfrun, besjälat
framställd av den beundransvärda Celia
Johnson, råkar på sitt regelbundna torsdagsbesök
i grannstaden av en slump en främling (Trevor
Howard), som är läkare och byter tåg på
torsdagarna vid samma station. Bägge är lyckligt
gifta, men inte lyckligare än att de hos
varandra finner den själarnas och kropparnas
sympati som kallas kärlek vid första eller i
detta fall kanske snarare andra ögonkastet.
Med små men utomordentligt träffsäkra medel
skildras den plötsliga, irrationella förälskelsen
bättre än vad som tidigare gjorts på film. Med
samma trohet skildras den illegitima kärlekens
förbannelse och tragik för två pliktmänniskor,
som inte står ut med att skaffa sig lycka
på andras bekostnad. Kvinnan uppfattar sin
känsla för den främmande mannen som en
lika stor olyckshändelse som om hon blivit
med barn med honom (deras närmanden
inskränker sig i verkligheten till ett par kyssar),
och filmen handlar djupast sett om en
känsloabort. Sådana förekommer talrikt i livet, men
på film är de sällsynta, åtminstone i denna
konsekventa genomföring.

David Leans regi är mästerlig. Hur fin är
bara inte kontrasten mellan de två lågmälta,
villrådiga älskande vid kafébordet och
biljettklipparens uppvaktning av den viktorianska
barflickan. Vilken ödslig effekt uppnås inte av
de genom draget från det förbirusande
expresståget kringvirvlande tidningarna vid den
sömngångaraktigt stapplande Celia Johnsons fötter.
Hur skickligt är inte tricket att låta oss se
avskedsscenen två gånger, först innan vi vet

691

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1946/0707.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free